TRÄNARN´ HAR ORDET
 

Att vi på jorden behöver tänka till i fortsättningen när det gäller både vår förbrukning av och hur vi utvinner energi råder det väl knappast någon tvekan om och det är väl heller ingen överraskning för någon att det är ett problem som behöver lösas.

Jag tycker ju även att detta är ett vardagligt problem i lagidrotten. Va f-n pratar han om tänker ni? Menar han att vi inte kan spela kvällsmatcher om det inte finns el till strålkastarna eller vad? Nä, jag menar energi i den formen som man kan se i exempelvis en fotbollsmatch, positiv eller negativ, i laget, hos en enskild spelare, ork eller trötthet, på gång eller iskall, fysiskt som psykiskt. Det är ju nämligen så uppenbart när man tittar på vilken match som helst egentligen att ”energierna” väger fram och tillbaka både mellan individer och mellan lagen som möts och vilka möjligheter man har både som individ och lag att påverka dessa.

Jösses vilket flum flum funderar ni nu, snart börjar han prata om Yin och Yang, hur man skall möblera omklädningsrummet enligt Tsen-buddhismen och att alla borde meditera både innan och efter träning och match för att vara i harmoni med världsalltet. Nej då, enklare än så. Men här är inte den man tillbedjer någon gud eller religion utan snarare ens egna och lagkamraternas tankar.

Ni som tittar på NHL Hockey brukar höra både svenska och engelsktalande kommentatorer prata om ”momentum”, i rak översättning betyder det fart, impuls eller drivkraft och det är det jag pratar om. Själv tycker jag bäst om ordet drivkraft eller energi som beskrivning men det säger ju inte allt, lagets och individens mentala och fysiska status nu och inställning till uppgiften som ligger framför dem skulle man också kunna säga.

Vad händer i IFK-laget som precis gjort 1-0 i första halvlekens sista minut, efter ett självmål av favorittyngda HIF som trots total dominans i spelet under hela första halvlek fått se bollen rulla in i eget mål. Vad händer i huvet på den HIF:are som gjorde självmålet, vad tänker hans lagkamrater. Hur skall de ta sig an andra halvlek, ska de fortsätta göra det som gjorde att de faktiskt förde spelet i första eller behöver de göra nå´t annat för att komma ikapp och bryta isen?

I omklädningsrummet är vissa bara tysta, andra frustrerade, några ändå positiva och försöker intala gruppen att det går att vända, det här är inget, vi kör bara på. Men hur kommer de ta sig an andra halvlek? Går några i bräschen för en fortsatt attack och de andra hänger på eller hänger några inklusive lagets stora stjärna med huvet och tycker att livet är orättvist.

Halvlek två börjar, nu skall ”momentum” väga över åt något håll. HIF är det bättre laget och fortsätter föra spelet men utan att få utdelning, IFK är stärkta av sin ledning men vet att de måste vara försiktiga och noggranna i sin defensiv, de spelar enkelt efter sina resurser, de har inordnat sig i rollen av underdogs men gör det bra.

Frustrationen över missade passningar och målchanser är tydlig hos spelarna i HIF, tränaren har gått från att ropa saker som ”tålamod”, ”bra försök, bara fortsätt” till att högljutt skrika ut sin ilska över ännu ett inlägg som hamnat bakom förlängda mållinjen. Klockan går, IFK kämpar för att freda sitt mål till vilket pris som helst, HIF´s spel är aggressivt men krampaktigt, nu är det inte långt kvar.

HIF´s drivkraft och energi behöver syrgas, för att inte säga respirator. Känslorna sitter utanpå tröjorna, hårda ord både till domare, medspelare och motståndare.

Då kommer det förlösande målet, ur ingenting lyckas högerbacken komma loss på kanten, driver in mot mitten, på vinst och förlust skickar han iväg en riktig kanon som letar sig in i nätmaskorna bakom en förtvivlad IFK-målvakt. Högerbacken är en osannolik hjälte, han har ju inte gjort mål på hela året, nu springer han in i målet och hämtar bollen för att snabbt komma igång med spelet igen och jaga en seger. Kanske var han en av dem som hela tiden trodde på vändning och vägrade se sig själv besegrad, eller så var det bara tur.

När spelet går igång igen är HIF som hungriga vargar, de vädrar vinst och släpper på alla krampaktiga spärrar, snacket spelarna emellan är nu positivt, tränaren har fått frisk luft i lungorna istället för smogen han verkade andas förut. Alla tror, alla har drivkraft, fart, impulserna är starka och energin påtaglig. De hade från början sett sig själva som bättre än IFK, nu känner de det ända ner i tårna.

IFK å andra sidan hade gått in med förutsättningen att de var sämre än sina motståndare, ”ett mål till skänks var just vad det var, vi är inte så bra att vi slår HIF borta, de har ju pressat på hela matchen”. ”Skulle vi förlora så är det ju inget konstigt, de leder ju serien”. Ingen i IFK tänker eller tror att de fortfarande kan vinna matchen.

Redan någon minut efter kvitteringen är det dags igen, HIF´s notoriske målskytt har krupit upp ur gropen han verkar ha stått i under hela matchen, nu visar han sin styrka och sliter sig loss i straffområdet, 2-1! IFK är ett slaget lag, ingen tror, ingen tar ansvar, kampviljan har runnit av dem och ytterligare två strutar rasslar i nätet innan domaren blåser av matchen och jublande HIF:are samlas i en ring för att sjunga segersång.

Hoppas jag fick in er i rätt känsla för betänka de otroligt många mentala processer som pågår i respektive lag och spelare när ovanstående scenario utspelas. Här finns mängder med detaljer att grotta in sig i, men ni har väl inte tänkt att bli sittande på HIK´s hemsida hela natten så jag tar bara en kort slutkläm:

Den mentala matchen i matchen är lika om inte mer viktig att vinna än den spelmässiga många gånger och i den är det sällan oavgjort, den pendlar många fler gånger än resultatet(om det inte är basket då). Antalet saker som kan påverka denna mentala match för både individen och laget är oändliga, nästintill.

Jag tror dock benhårt på att ett lag med individer som är medvetna om detta och hela tiden har en positiv attityd till sig själva, sina medspelare, uppgiften och bara har fokus på saker som går att påverka ligger bättre till för vinst varje gång. I en enstaka match kan saker hända av en ren slump men över tid syns i regel om ett lag har makten över sin egen drivkraft/energi.

Här finns det oceaner av insikt och fördelar gentemot motståndaren att skaffa sig, saker att tänka(positiva tankar), saker att säga(som ger energi), saker att ge(till sina medspelare), saker att få(stärkande förtroende och peppning av sina medspelare/tränare).

Tänk ett lag där alla har sin energi riktad åt samma håll och med gemensam kraft och obändig vilja ser till att både var och en för sig och alla tillsammans håller sig uppe på den ”rätta vägen” hela matchen. Då kan Nordkorea slå Brasilien, då förlorar man inte mot Portugal med 7-0.

P.S Lagen i eller själva berättelsen har ingen förankring i verkligheten, eller så har de det. Ni som följer HIK´s herrlag har två nyliga exempel på detta, det ena är mot Gransholm där vi bara får ett kryss, förlorar andra halvlek med 0-1 mycket pga negativ energi och fel fokus. Mot Bor i lördags såg vi det omvända, inte ens en motståndarkvittering via självmål trots stort spelövertag kunde stjälpa oss, vi gick upp och satte både 2-1 och 3-1 istället, starkt. D.S

TJ

Det är något med säsongen 2010 som gör den extra speciell, i backspegeln har vi en vinter där till och med Johan Claesson hade is i skäggväxten fast han inte har nå´n. Träningar och träningsmatcher fick ställas in och bestämde man sig för att springa istället då var det alltid någon som halkade och fick sy på knäskålen eller nå´t.

Allsvenskan bestämde sig dessutom för att starta extra tidigt detta fantastiska väderår, det var tydligen nåt med Fotbolls-VM eller vad de kallade det för. Inte för att vi i Sverige behöver bry oss men för att IFK Göteborg skall slippa ha reservmålvakt i någon match eller två så har vi uppehåll i två sommarmånader. Då får fotbollsintresserade gå och titta på Superettan istället, det kallar jag publikfrieri!

Nu har allsvenska klubbarna krismöten pga vikande publiktillströmning! Vad ska vi gööööra, frågar dem sig…..Vad sägs om att spela när planer är fina, vädret bättre, folk är lediga och kan gå från Tylösands strand till ”Örjans” eller fylla på Fredriksskans med lite semesterfirare från Öland istället för att folk ska behöva ta lovika-vantar och bandyportfölj för att kolla på grå underhållning på brunt underlag. Nähä inte det, då vet inte jag heller vad ni ska göra.

Nu får även elitklubbarna ekonomiskt stöd om de tar beslutet att byta ut sitt naturgräs till konstgräs på sina arenor för att höja spel- och plankvalitén. Det låter ju kanon och rimmar ju jättebra med Sveriges ambitioner att bli bättre internationellt på klubbnivå. Jag hör Lagrells underhållande röst och dialekt i huvet när jag tänker på diskussionerna vid fotbollssveriges mäktigaste runda(?)bord ”Vi blir ena riktiga fenor på konstgrässpel så har vi chans att kvala in till Champions League!”

Inte det minsta ont om Lagrell som för övrigt beklagat att man tog beslutet om långt sommaruppehåll men problemet med konstgräsfrågan är väl att Inter, Bayern München, Barcelona och Chelsea inte riktigt tänker likadant och att spelet på konstgräs inte alls är detsamma som spel på naturgräs, det hävdar jag bestämt. Frågan är ju om vi på sikt gör oss själva en tjänst genom att spela på ett helt annat underlag än övriga fotbollsvärlden även om Ullevi´s nuvarande matta inte heller kan jämföras med Camp Nou´s.

I vår ankdamm i div 4 Elit har vi naturligtvis också fått oss en släng av vädersleven, trots heroiska insatser med utläggning av fiberduk, extrainsatser med ringvältar på matchdagar och ideella planskötare som med svetten lackandes i pannan häver ut sand för att stoppa vattenblödningarna så får vi klafsa runt i lervälling på det vi normalt sett kallar ”A-plan”. I dagsläget känns väl några utav bokstäverna i slutet på alfabetet mer passande som beskrivning av just den spelytan.

Först kom ju inget regn under hela april, sedan syndafloden under några dagar i förra veckan, tack för kaffet. Nu måste planen vila och vi får springa runt i parker, buskar och spår tills solen kysst vår kära rektangel ett par gånger.

Glädjande nog har ju dock poängskörden för vårt lag spirat i takt med regnandet vilket känns rättvist. Vi har presterat en väldigt bra fotboll i de allra flesta matcherna hittills i serien men vi har ju inte fått med oss poängen vi tyckt oss vara värda i de tre första. Nu är vi dock på gång även där och ser fram emot helgens derbydrabbning med Aneby härnäst.

Det snackas ju mer om vår serie i år mycket tack vare att vi har fler lokala lag ibland våra motståndare, det är kul. Envisa ;-)bloggare har ju allt sedan nyår velat skriva upp oss till seriefavoriter och de har ju nu också, föga förvånande, börjat slå på varningstrumman för vår rödvita armés senaste viktorior skanderandes ”akta er för Hovslätt, nu är de igång”.

Vi tar både detta och våra senaste framgångar med ro eftersom vi känner till att en lång serie har alla tänkbara och otänkbara vändningar under resans gång och vår serie ser ännu jämnare ut i år än förra året. Jag själv har en förhoppning om att vi gör en stabilare insats över året än vi gjorde ifjol när vi i en svit på sex höstmatcher bara inkasserade tre poäng.

Vår målsättning är fortfarande att tillhöra de översta lagen men det finns inget självändamål i att vara där hela tiden, det räcker med att vara där när sista matchen är spelad. Vi andas dock morgonluft i geggan och med en väldigt bra konkurrenssituation och blicken fäst vid närmsta uppgiften ser vi framtiden an med tillförsikt. Och visst ler´an mot HIK.

/TJ

I lördags förmiddag (23/4) hade vi träning kl 10 på ett soldränkt Hovet. Lite morgondagg, skogen kastar lite skuggor över delar av planen, bollarna ligger nytvättade (Johan Claesson) och väntar på att bli sparkade på, det luktar vår, gräs och fotbollssäsong. Det är tyst och lugnt.

Uppe i motionsspåret passerar hundägare, stavgångare, flanörer, ”power-walkare” och löpare i en lagom strid ström och på B-planen börjar ledare och ungdomsstyrelse samlas för den utropade krattningen som skall ge lite fart åt växtligheten och färdigställa övriga planer för det nya spelåret.

Mina söner (i HIK-mundering förstås) är först ut och börjar med några hårda stramare pröva nätrasslet och hårdheten i bollarna, - De är bra pappa de här bollarna men min är lika hård utbrister Theo, nöjd över att ha fått sin ihopskrumpna boll från förra säsongen nypumpad i bollförrådet efter att han satt dit den första baljan för dagen.

A-lagskillarna verkar också gilla den fina morgonstunden och är ute tidigare än vanligt, naturligtvis får vi vänta på Robert U och Dani som vanligt men ändå. Från våra två kvadrater, där två man i mitten försöker komma åt bollen , hörs skratt, jubel och ett och annat NEJ. Lugnet runt omkring är i övrigt intakt och jag kommer på mig själv med att nynna Lundells ”Det är gott att leva” inombords. Ni som inte var med på eller kring Hovet denna morgon hoppas jag verkligen tog vara på denna stund på något annat bra vis(vad nu det skulle vara). Ett ”Halleluja-moment”.

Det var bara en sak som fattades, Johan Claesson. – Kick-off med ”Bilbingo-gänget”igår, sa han när han släntrade in efter en timme. Johan hade uppgett att han skulle vara i Ullared, så lite förvånad blev man att han dök upp. Men det var nog tur att han inte körde bil den dagen, det syntes.

Sedan svävade mina tankar iväg på ämnet ”Kick-off med Bilbingo-gänget”, vad gör man då? Lägger in dubbla 6-pack folköl i bilen, åker och ställer sig med pärlan på Jordbrovallens grus, vevar(?)ner rutan så man kan snacka med de andra och tutar för varje klunk, eller? För det var väl inte så att de tjuvspelade en runda för att kolla att nummer-tunan fungerade och tog en klunk för varje gång den gjorde det?

Dagen efter så undrar man, jag hörde nämligen talas om den här tillställningen redan innan när jag strax innan 10 knackade på vår kassör för att låna en nyckel och han öppnade i kalsonger, hänvisandes till samma kick-off, han blev väldigt orolig när han hörde att herr Claesson uppgivit att skulle köra till Ullared idag. Jag vill inte fråga om eller veta vad de gjorde den där kvällen, bilderna för mitt inre är roliga nog och även om verkligheten skulle varit ännu roligare så vill jag inte tappa synen av herrarnas bilar på Jordbrons grus i vårnatten….Nu har de ställt upp ett cirkustält där och folk strömmar dit med betalda biljetter men frågan är om inte ovan nämnda tillställning också hade varit värt en entrepeng.

Seriespelet har ju kommit igång och det är ju vansinnigt kul för oss alla som älskar det gröna fältets schack. Efter två omgångar står vi med två oavgjorda och blandade känslor inför detta faktum.

Premiärmatchen mot Tranås är ju rakt igenom ett mycket bra insats av oss, det är ju bara det förbenade målet som skall till för att man skall vara nöjd, för nöjda med resultatet var vi inte efter 15 hörnor, 1 straff, 4-5 frilägen och tre stolpträffar. Vårt djupledsspel firade stora triumfer efter att vi gång på gång stulit bollen när TFF var på väg framåt.

Vår andra match igår mot Vetlanda FF (nya från div III) måste varit väldigt underhållande för publiken, från sidlinjen var det tvära kast mellan hopp och förtvivlan matchen igenom. Ett smått otroligt scenario när man sammanfattar, vi får utvisning efter 10min, hamnar i underläge efter 15 yra minuter där vi varit virriga i vårt försvarsarbete, tar bestämt över ordentligt resterande del av halvleken och kvitterar fantastiskt snyggt och välförtjänt efter 34minuter.

I halvlek pratade vi om att vi hade en bra chans att vinna och bestämde oss för att det skulle vara målet. Faktum är att när man betraktar matchens gång så gick det knappt att urskilja att vi var en man mindre. Vi anfaller varierat, ibland snabbt med omställningar men även med bollinnehav och tryck.

I efterhand kan man tycka att det är en olycklig kvart från 61:a till 76:e som gör att vi inte har med oss tre poäng hem till Hovslätt, det är då vi släpper in 2-2 och 2-3. I den här perioden vinner vi inte lika mycket boll på mitten som i övriga matchen och skapar själva de två fasta situationerna som resulterar i deras mål, hamnar långt ner i banan och lite allmän oreda råder när Vetlanda konsekvent skickar långa bollar upp mot sin store forward Jerker Einarsson.

Men man kan lika gärna vända på resonemanget och säga att i den första och sista kvarten i andra har vi smått otroliga måltillfällen som med största sannolikhet hade stängt matchen om det kommit 3-1 eller vunnit den tillbaka om vår slutforcering med två kanonlägen vid ställningen 2-3 respektive 3-3 hade resulterat. För egentligen är det ju inte konstigt att man får en ”dipp” när vi får slita hårt för att kompensera för att vara en man mindre.

Blandade känslor är eftersmaken. Vi gör en kanoninsats med hänsyn tagen till att spela med en man mindre i stort sett hela matchen. Vi reser oss och visar vinnarattityd genom att vända både 0-1 och 2-3. Vi skapar flest chanser, för spelet större delen av matchen och spelar finurligt, smart och kraftfullt i en härlig blandning.

Vi får dock konstatera att kombinationen av att inte ta tillvara de lägen vi skapar samtidigt som vi själva ställer till det för oss bakåt var en ingrediens för mycket den här gången. Jag tror dock ingen som sett oss dessa två matcher kan säga annat än att VI ÄR BRA. Nu ska vi se till att det syns i tabellen också./TJ

[ 100323 - tisdag ]     Jag ser gräs, det finns hopp!
 

Även om det bara är min egen trädgårdstäppa jag pratar om och att jag hackat mig igenom en decimetertjock is för att se det som skall bli grönt gräs så vaddå? Gräs är det i alla fall, det finns hopp!

Ungefär samma känsla har jag från helgens internmatch och den senaste tidens fortsatta förberedelser för säsongen, det finns hopp(inte för att jag tidigare varit skeptisk till detta, men ändå)! I lördags hade vi vår internmatch där vi ”luftade” spelare från vårt Juniorlag och samarbetsföreningen Barnarps IF.

Jättekul att se att vi i båda dessa läger har killar som vill och kan prestera på den nivå som krävs för att spela i Elitfyran. Vi har en talangfull grupp spelare i vårt juniorlag och förhoppningsvis är detta säsongen där vi skall få se fler från det gänget ta både inledande och bestående steg på vägen mot att fylla på vår A-trupp med egenfostrade spelare. Att gå från gräsfrö till fullvuxet strå kan gå fort om man verkligen vill och jag hoppas att flera ser den möjligheten i år.

Förra årets uppflyttning av Robert Ungurjanovic och Elias Isaksson har fallit väldigt väl ut, Elias går vi ju och väntar på att kunna använda eftersom han fortfarande håller i innebandyklubban men Robert har visat under vintern att han på allvar är med i snacket om en startplats i år. Hoppas att detta kan sporra övriga juniorkillar. 

Förra året var ju det första i samarbetet med Barnarps IF och den gångna säsongen handlade ju mest om att HIK skickade spelare till Barnarp för att de som behövde skulle få matchtid. I år kanske vi kan ”öppna upp för trafik” åt andra hållet dvs att vi kan få någon i deras gäng att anta utmaningen det skulle innebära för dem att deltaga i vår verksamhet. Talang finns det hos flera, låt oss hoppas att även viljan finns. De som var med i internmatchen gjorde definitivt inte bort sig, hoppas det sporrar både de som var med och de som inte var det den här gången.

Nu går vi in i en intensiv matchperiod där vi samtidigt lättar på den tyngre träningen och förhoppningsvis blir lite lättare i steget. Här kommer bataljer på löpande band i de kommande två veckorna. Vi börjar onsdag 24:e med att ta oss an Tenhult (div 2), redan på lördag är det dags igen då Ulricehamn (div 3) kommer på besök, onsdag nästa vecka möter vi Skillingaryd (div 4) och på annandag påsk Gällstad (div 4).

Efter det radbandet med matcher återstår bara ett träningsläger med ”genrep” mot Moheda innan det är dags för seriepremiär. Vi kommer att lyfta in minst två juniorkillar i truppen denna intensiva matchperiod, Filip Ljungqvist och David Josefsson är det som efter goda insatser gångna helgen får chans att bekanta sig med gruppen lite närmare.

Skadeläget för närvarande; Dani Babil (knä), Joel Storck (knä), Björn Isaksson (knä). Johan Manfredsson, Oskar Alavik är bortresta, David Sollenby börjar nu träna efter att ha tagit bort gipset från handen, Anders Karlsson är tillbaka från resa, Viktor Andersson har precis kört igång efter fotskadan. Lite längre fram hoppas vi fortfarande att få se Simon Claesson och Oskar Wulf tillbaka i träning men då är nog både Hovet och min trädgårdstäppa grön och fin.

/TJ

 [ 100304 - torsdag ]   O en slank han hit…..

Uttrycket känns aktuellt sett till både träningsförhållanden (hala planer, snöiga trottoarer, tak på sporthallar som riskerar att rasa in mm) och de inledande månadernas ibland väl ”smala” träningstrupp vi sett och jobbat med. Att vara fotbollsspelare i detta kylslagna land i år har inte varit lätt och med risk för att låta självömkande, inte har det varit lättare att vara tränare.

De svåra förutsättningarna till trots så måste jag säga att grabbarna hanterar det hela bra, den enda gången det varit gny var när vi tvingades ställa in en träning, det gillades inte och förhoppningsvis skall vi slippa göra det igen. Gruppen är mycket motiverad och därför kul att jobba med.

Under de två första månaderna på nya året har väl närvaron varit lite sådär pga olika orsaker, därför kändes vårt extra upptaktsmöte den 24/2 som en viktig hörnsten för det fortsatta arbetet med förberedelser inför säsongen. Lite skador finns i truppen i talande stund, en del med mer eller mindre klara rehabtider och andra med lite mer osäkra sådana.

Simon Claesson kämpar med sin ryggskada och Oscar Wulff med sin återhämtning efter den oerhört påfrestande sjukdom han varit igenom. Förhoppningsvis ser vi dem båda hos oss framåt sommaren. Ett par andra dras också med skador som för närvarande håller dem borta från den kollektiva träningen.

Viktor Andersson har problem med en fot sedan en längre tid, Dani Babil med ett knä, David Sollenby med gips kring handen ytterligare några veckor, Björn Isaksson har problem med ett knä. Elias Isaksson har hittills bara spelat innebandy och Andreas Helmersson har precis börjat träna efter rehabilitering av sina lårs baksidor. Träningstruppen har alltså som ni nu förstår inte varit gigantisk men med några av dessa tillbaka igen känns det bättre.

Några nya ansikten har vi också fått in i gänget, Simon Gustavsson (Habo), Kalle Svensson (Hallby), Joel Storck (Skillingaryd) är alla klara för spel hos oss i år. Vi har även flyttat upp Philip Fredriksson (målvakt) ifrån juniorlaget till A-lagstruppen. Ytterligare två spelare tränar med oss, här återstår att komma överens med respektive föreningar innan vi kan räkna in dem helt bland de våra. Det är Johan Manfredsson (Skillingaryd) och Adad Daood   (Öxnehaga).

Kända ansikten som lämnat oss sedan förra året, även om de inte var med hela säsongen är Jonathan Isaksson (flyttat), Jim Gunnarsson (flyttat). Tråkigt nog kommer även Emil Einarsson att lämna oss för att flytta till Norge, han kommer således inte heller vara tillgänglig under säsongen.

Träningsmatcherna har ju kört igång nu, det piggar upp, efter en inledande förlust mot blivande seriekollegan Gnosjö(2-3) tar vi nu i helgen oss an Hagapojkarna. Det är ju alltid kul att få bra resultat med sig från träningsmatcherna, naturligtvis, men hur många gånger har man inte varit med om att lag som vunnit allt på försäsongen fått stora problem i serien och vice versa så för stora slutsatser bör man inte dra varken av det första matchresultatet för året eller de närmast kommande.

Vi jobbar just nu med ett alternativ till vårt tidigare spelsätt och får därför säkert betala en del ”lärpengar” i kommande matcher på väg mot att få det att fungera. Tanken med detta är att bredda vårt register för att om möjligt få ut ännu mer av de spelartyper vi har i årets trupp.

Träningen i den här perioden är av jobbigare slag och vi kämpar hårt med den fysiska biten för att komma väl förberedda. Framåt slutet på mars lättar den dock något och vi ser förhoppningsvis lite lättare ut i steget (kanske även spelande tränaren?). Humöret är på topp vilket är den enskilt viktigaste byggstenen när det gäller att skapa en högpresterande grupp och ledartrojkan ser framtiden an med tillförsikt och nyfikenhet. Risken att slinka ner i diket (apropå överskriften) är liten med det här gänget.

Vid pennan/TJ