TRÄNARN´ HAR ORDET
 

Du börjar fetta till dig pappa – utvecklas annars blir du omkörd!

Av barn och fyllehundar får man veta sanningen brukar man säga. Jag har fått två svidande sådana den senaste tiden som fått varningsklockorna mina att ringa. Inte från mina HIK-lirare på den traditionsenliga(?)”pytt-i-panna-festen” hemma hos mig efter sista matchen dock, utan av mina barn.

Första örfilen fyrades av när jag skulle in i duschen hemma, med munnen full av tandborste och tandkrämsskum levererade Theo följande salva: ”Du skulle behöva börja träna igen pappa, du börjar fetta till dig”. Tack Theo. Ganska rak och direkt, svår att missförstå och troligen alltför sann.

Den andra var lite mer underfundig och lite lättare för mig att skratta åt även om ni säkert roades även av den första….Min äldste har lagt en ”actionbild” från förra året då jag fortfarande spelade som bakgrundsbild på sin dator. Jag är rätt nöjd själv med den bilden, till skillnad från den som ni klickar på för att läsa detta…(snälla Conny, byt ut den). Stolt pappa naturligtvis att man fortfarande verkar vara åtminstone någon slags förebild för sina barn. Tuva(snart 4 år) tog lite udden av den stoltheten i ett nafs kan man säga när hon avfyrade följande: - Titta pappa, där är du när du var NY!. Ny frågade jag, hur menar du då? – Nu är du ju gammal…..Ok, tack Tuva. Ni har nu lärt er ett nytt sätt att värdera ålder, ny eller gammal, solklart på något sätt. Detta scenario inträffar alltså ganska exakt i den stund du fyller 38 kan konstateras. Själv tycker jag ju inte att så mycket har hänt men jag får väl erkänna att jag inte utvecklats åt rätt håll rent fysiskt OM det nu MOT FÖRMODAN skett någon förändring;-)

Det här får mig att tänka på utveckling. Utveckling och HIK. Man måste nämligen utvecklas för att inte bli omkörd. Omkörd som förebild för sina barn, omkörd som tränare gentemot konkurrenters coacher, omkörd som trovärdig och förtroendeingivande ledare för sina spelare, omkörd som individ inom laget i den interna konkurrensen om platser eller jämfört med motståndarlags individer, omkörd som lag gentemot motståndarna till kommande år. Utveckling är ordet mina damer och herrar.

Den här tiden på året bör man både som tränare, spelare och förening ställa sig frågan: Hur utvecklar vi tillsammans HIK och alla individer som verkar därinom ytterligare ett snäpp? Hade vi inte utvecklats under de tre senaste åren hade vi garanterat inte gjort den här resan genom seriesystemet till där vi är idag. Vi har både som individer, lag, ledare och förening utvecklat många saker de tre senaste åren MEN(som Tony Irving säger i Let´s Dance) för att inte bli omkörda måste vi ta ytterligare steg på utvecklingstrappan.

Utveckling kan vara läskigt. Många gånger måste man sluta göra vissa saker som man byggt upp en trygghet kring att göra, för att utvecklas. Många gånger måste man pröva nya saker som man inte gjort förut, för att utvecklas. Många gånger måste man kritiskt bedöma sina egna insatser och komma till insikt om vilka framgångsfaktorerna varit. Ta reda på vilka faktorer eller egenskaper eller aktiviteter som måste tonas ner, tas bort eller förbättras för att man skall utvecklas. Sån´t kan vara smärtsamt men helt nödvändigt för att ta ny sats mot högre mål. Att stå still och bli omkörd är nämligen ännu mer smärtsamt.

I idrottens värld och historia finns det tusentals exempel på där mättnad eller för klen strävan efter utveckling har bidragit till avveckling och nedåtgående trend istället för fortsatt framgång. Av rädsla för att förändra eller utveckla ett vinnande koncept går många i fällan genom att andra utvecklar och kör om. Flera exempel finns också på att någon kopierar men ”uppgraderar” versionen som någon varit framgångsrik med och kör om.

Det finns ju också de som skyndat för snabbt och haft för bråttom i sin strävan efter utveckling och kört i diket istället. Mina kära ”Bajare” är ju ett tydligt exempel på det. Efter SM-guldet 2001 skulle man ut i och erövra Europa, det var deras mål för sin utveckling. Tio år senare funderar jag på att åka till Värnamo på torsdag för att försöka hjälpa dem att kravla sig kvar i Superettan….

Alltså skall man även ha ett mått av tålamod och inte vända upp och ned på allt som skapat framgången men skruva litegrann här och där. Utvärdera kritiskt, fråga sig vad som kan bli ännu bättre är nog receptet. Jag hoppas att alla HIK:are tar sig den funderaren utifrån sig själva och den rollen man har i klubben inför kommande säsong.

Jag själv får väl börja med att träna för att få vara kvar som bakgrundsbild på Jonathans dator, han har ju i alla fall inte tagit äran av mig ännu. Utifrån Theo´s sågning har jag ju stora möjligheter att utvecklas!!  Tuvas grej om ny/gammal känns ju liiite knivigare att rå på men jag skam den som ger sig….

/TJ

Här kommer en krönika jag hoppats att jag aldrig behövt skriva. Kanske blir den noll och inget i bidrag till den kollektiva sorg som jag tror stora delar av vår bygd känner just nu. Kanske blir den något för någon eller kanske blir den bara en del av mitt eget bearbetande av den sorg jag känner. Jag vet inte men jag kan inte låta bli att skriva av mig detta.

Mitt första möte med Stefan Liv var på Vapenvallen, jag gissar att det var 1999, då han med hockeykompisar som Peter Ekelund, Johan Davidsson mfl besökte en av HFF´s hemmamatcher. Jag slogs redan då av den ödmjukhet och det gedigna intresse han visade för HFF´s sak och mig som spelare i detta lag. I en pratstund där jag förväntade mig att jag behövde hålla igång konversationen med frågor kring hockey blev det istället jag som fick svara på frågor från en insatt och engagerad supporter. Det blev ganska många pratstunder under de år jag representerade HFF. Stefan var till och med på en och annan bortamatch. 

Mina söner intresserade sig tidigt för ishockey. Eftersom jag själv aldrig riktigt fick välja vilket hockeylag jag skulle hålla på från barnsben svor jag att inte pracka på mina söner Brynäs-tröjor. Det var ganska opraktiskt att bo i Stockholm och heja på Gävle-laget. Nog för att man kunde åka till Scaniarinken och se dem möta ”Kringelstadens lag” eller gå på Johanneshov när ”svart-gula Solna-laget” eller ”Skansens-lag” tog emot mina hjältar men någon hemmamatch för laget i mitt ishockey-hjärta har jag än idag inte sett. Jag ville ge mina barn möjligheten att välja själva och hade inget emot att de fattade tycke för bygdens lag. Att kunna gå på en hemmamatch, glädjas vid framgång tillsammans med sina skolkompisar, grannar eller lagkamrater är sån´t som berikar var mans tillvaro.

I varje idrottande knatte finns en låga och drivkraft att bli något inom det man utövar. Ofta personifieras den här lågan av en förebild. Sällan har en bättre sådan skådats än den som nu har gått ur tiden på tok för tidigt. Jag själv hade Mats Näslund som hockeyidol men har aldrig fått träffa honom, ett sådant idolskap känns aldrig riktigt nära. Min äldste son fick ganska tidigt träffa sin idol, som målvakt i HC Dalen var det ju inte långsökt att Stefan blev den han såg upp till. På mina söners rum finns både planscher , signerade idolbilder, HV-tröjor, lagfoton och privata bilder från möten med idolen. En autograf finns på den avlagda målvaktshjälmen. Jag fick på nära håll se vad Stefans stora engagemang och hjärta gav för barnen och ungdomarna i mina söners förening. Tillsammans med sina kompisar, bl a Björn Melin och David Fredriksson var han ständigt återkommande besökare på sommarhockeyskolan, A-lagsmatcher mm ute i Smedjehov.

Ett särskilt minne för både min äldste son och mig är en ”privatlektion” på 20-minuter (i samband med just sommarhockeyskolan tror jag)som Stefan hade med min Jonathan ute på isen. Från sargkanten, inte mer än 2 meter från händelserna fick jag bevittna det engagemang, den värme, ödmjukhet och humor som karaktäriserade precis den bilden jag har av Stefan utan att göra anspråk på att ha varit någon nära kompis. Med stor noggrannhet gav han tips och råd för hur man blir en bättre målvakt. Föraren av ismaskinen fick nästan mota bort honom från rinken när det var dags för spolning, han ”skulle bara” visa en sak till för den kanske 10:e målvakten i ordningen att få en specialgnuggning den dagen.

Tänk om fler idoler och förebilder kunde lära av honom. När attityd, häftiga frisyrer, snorkiga kommentarer till reportrar, otillgänglighet och ”låt mig vara-attityd” präglar många av våra ungdomars idoler/förebilder var han en underbar motsats. Man behöver inte vara landslagsspelare för att vara förebild. I HIK´s A-lag är vi också förebilder, kanske till och med idoler för våra ungdomar i knattelagen. På ett lokalt plan, någon man kan träffa, få prata med, se spela nere på sin egen idrottsplats, i ens eget lags färger. Ge så ska du också få tillbaka vill jag härmed uppmuntra mina spelare till. Min son Theo gillar Theo Walcott i Arsenal och imponeras av Tord Pettersson i HIK, ”han ger alltid järnet och är en så´n kämpe” säger han. Vi ska inte underskatta värdet på den lokala idolen och inse att vi har en viktig roll att fylla som vi alltför ofta glömmer bort.

Stefan var både och.  Både stor stjärna och lokal, tillgänglig idol och förebild för många. En förebild för förebilder. Du HIK-krigare som nu har två hemmamatcher kvar av säsongen, du har minst två tillfällen och möjligheter att ta ett ord med någon av våra bollkallar eller andra HIK killar eller tjejer i publiken. Ännu fler om man räknar träningarna nere på Hovet på vardagskvällarna. Fråga hur det gick i senaste matchen, om vristskott är dennes specialité eller vad som är roligast med fotboll……Det kan vara du som är, eller blir den lokala idolen.

Tack Stefan

/TJ, Jonathan och Theo

Hur mycket kan man spekulera kring en spekulation…? En betraktelse från talets förlovade land, Italien.
 

Min andra betraktelse från min semester är ju italienarnas fantastiska förmåga att väva ihop sina två favoritämnen dvs att prata och fotboll.

När vi nu var i Italien under sommaruppehållet från Serie A tänkte man att så speciellt mycket fotbollspräglad TV lär man ju inte se så här dags på året. Jag får nog sätta på mig dumstruten för att över huvud taget tänkt en sådan tanke….

Det är ju Silly Season, Italienarnas lystmäte. Då kan man ju nämligen spekulera kring nästintill vad som helst och eftersom ingen vet säkert så finns det ju ingen ände på spekulationen förrän när transferfönstret faktiskt stängt. Det är ju å andra sidan närmare två månader från mina betraktelser som gjordes i början på juli. Svaret på frågan hur mycket de ca 10 sportkanalerna i italiensk Tv hinner spekulera och prata på så lång tid kan ni väl ana….

Tv-kanalen SportItalia hade dock den rosa ledartröjan när det gällde programtid i detta ämne. Varje dag 7 dagar i veckan veks 3 timmar i tablån åt vad man kallar ”Calciomercato” fritt översatt ”Fotbollsmarknaden”. Första timmen gick åt att de två programledarna spekulerade i förväg kring kvällens ämne, exempelvis Rom-lagen. Vad kunde man tänkas få fram under kvällens debatt? Vilka frågor kräver svar? Hur infriades lagens målsättningar föregående år? Vilka målsättningar kan tänkas finnas för årets säsong? Vilka orosmoln finns, vilka luckor i laguppställningen måste fyllas, vilka spelare kan tänkas lämna, vilka kommer till. Vilka spelares flickvänner är värda att nämna osv…

Till debatten som är kvällens huvudattraktion bjuds 5 personer in samt två Rom-journalister som är med via länk. Bland de studioinbjudna finns ingen representant inifrån någon av lagens organisationer. Så här i efterhand förstår jag exakt varför.

Det är f.d spelare,  f.d tränare(inte nödvändigt att man tränat något av lagen som det ska spekuleras kring), en eller flera expertkommentatorer, någon nördförklarad fotbollsstatistiker(typ Sladjan Osmanagic)samt tre stycken studioassistenter som håller igång tre separata chatrooms för tittare som skickar in frågor, rykten, kommenterar diskussioner i programmet mm. Självklart är assistenterna tjejer med ett fördelaktigt yttre…..

Den byggstenen måste nämligen alltid finnas i italienska underhållningsprogram, särskilt de som främst har manliga tittare. De tre presenteras separat för tittarna på ett… låt oss säga ganska informellt sätt, till skillnad från studiogästerna. Varje gång någon av gästerna eller journalisterna haft ett liiite för långt inlägg eller utläggning kring Romas nya bortadräkt, träningsanläggningen Trigoria´s historia, vad som saknas i backlinjen nu när Mexes lämnat eller annat så flikas snabbt någon av de bildsköna damerna in.

Eventuella nya mail eller kommentarer från tittarna skall stämmas av. Programledaren tilltalar dem med antingen ”Bella”(vackra) eller ”il mio”(min)före respektive donna´s förnamn. De presenterar därpå sitt budskap på ett glatt sätt, gärna avslutat av ett litet fniss eller skratt. Programledaren tackar högljutt och betonar att ”vi ses snart igen” för att lugna tittarna……

Varför ingen av programdeltagarna kom inifrån klubbarna är solklart. Om någon av spekulationerna, diskussionerna eller frågorna faktiskt fått ett sanningsenligt och faktabaserat svar hade hela programmet trillat omkull. Nu kan ju varje spekulation eller tyckande vridas, vändas, stekas, kokas, isas, vidareutvecklas, sågas, hamras fast som sanning…..ja ni förstår. Ingen ände, mumma för pratglada italienare. Lägg därtill att de inte lägger någon prestige i att det man spekulerat kring som troligt och nästintill bekräftat faktiskt i slutändan var helt fel så förstår ni att det är ett riktigt skådespel man bevittnar från TV-soffan.

Undertecknad förstår långt ifrån allt som sägs men det behövs inte.  Jag beundras av den enorma energin, den ofta högljudda samtalstonen, de yviga gesterna och inte minst den övertygelse i rösten som finns hos dessa tyckare som var och en är fullkomligt övertygad om att det de just sagt är sanning, fakta, uppenbart och självklart.

Om ni någon gång besöker detta land, sätt då på TV:n och bänka er framför denna orgie i oration(det betyder tal Björn Isaksson men inte tal som i siffra utan prat), denna fars(inte far´s som i pappas då utan komedi), detta vulkanutbrott i allt som gör Italien charmigt(du vet det där som gör att man blir kär i någon).

En show som också förklarar hur man kan vara president trots att man egentligen bara är en rik TV-mogul som har svårt att hålla fingrarna ifrån damer men lyckats samla några rika vänner i ett parti som heter Forza Italia(!)och sedan vinna val och styra landet. Varför P-lisor är överflödiga(tänk vilka diskussioner de skulle få stå ut med),  hur man kan säga att man ”har hand om sophanteringen” när man lägger allt på hög bredvid motorvägen och bränner upp det osv osv.

Förresten, hur tänkte JAG nu egentligen. Här alldeles i slutet av texten skriver jag förklaringar åt Björn….han har ju slutat läsa för länge sedan. Så här mycket text har inte han sett sedan han buntade ihop registreringsbevisen på alla sina bilar eller bad om utskrift av sin egen skadelista från -88 och framåt.

/TJ

 En betraktelse från visselpipans förlovade land….. Italien.

Har nyligen återsett vårt välordnade Mellanmjölks- och Jantelagsland efter två veckor i landet där talets gåva sätts väldigt högt upp på kravlistan för att vara en god medborgare och status/rangordning är allenarådande för vad som tolereras och inte, Italien. Två betraktelser dröjer sig kvar i minnet. Det ena gäller fotboll, den får jag ta i del 2. Det andra behöver lite hjälp med att kopplas till världens bästa sport, men jag försöker.

Italien är nog bland de bästa utav länderna kring Medelhavet på att belamra sina stränder med livräddare, vilket i grunden är något väldigt positivt får man ju säga. Om man får tycka något utan att förstöra själva initiativet så har jag dock en synpunkt på själva utförandet av arbetet. Med tanke på att sannolikheten för att någon i styrande position läser detta och drar in resurserna för enheterna i fråga är liten törs jag nog….

/TJ

Hemsidoredaktionen ser fram mot Thomas Tränare & familjs fortsatta äventyr i landet där små citroner gula, de växa upp strand enligt Birger Sjöbergs Längtan till Italien från 1929.

Statusuppdatering från HIK-lägret  –  gilla!

Undertecknad tillhör den minoritet under 40 bast som varken har Facebook, iPhone, blogg eller twittrar så jag får ju försöka hålla min vänkrets, åtminstone de med rödvitt hjärta, någotsånär uppdaterad om mitt liv, leverne och tankar här i ”Tränar´n har ordet” istället. Jag kan ju dock inte låta bli att tråna efter en HIK-app. En sådan, om jag fick utforma den själv hade definitivt varit en anledning att skaffa en iphone redan nu till semestern istället för nuvarande ”why-phone” som jag kallar den telefon som folk undrar varför man har överhuvudtaget nuförtiden.

DaDani Babils dygnsintag av kalorier, med alarmfunktion för övertrassering!
 

Hoppas statusuppdateringen roade, ”gilla” gärna!

Glad Sommar

TJ

Lagen om gräs – Konstigt eller Naturligt?

Fler och fler lag anlägger konstgräs på sina nybyggda anläggningar, både på allsvensk- och breddnivå. Jag kan inte låta bli att fundera kring följderna av detta eftersom jag själv både som spelare och tränare märkt stora skillnader mellan spelet på det ”konstiga” och det naturliga. Kan man se någon statistisk skillnad mellan spel på de olika underlagen? Kan man se skillnader på själva fotbollen som spelas av lag som hör hemma på konstgräs och de som hör hemma på det naturliga alternativet? Hur stor fördel har de lag som spelar på konstgräs av hemmaplan och hur mycket får de lida för sin ”ovana” på bortaplan när naturgräs är rådande underlag?

Statistisk skillnad? Ja, det får man väl säga ändå. Jag har bifogat statistiken för de tre konstgräslag som funnits i allsvenskan sedan 2007 fram till och med säsongen 2010 dvs Elfsborg, Gefle och Örebro i en jämförelse med tre naturgräslag i samma serie under samma period, kolla gärna detaljerna där. Statistiken kan sammanfattas så här:

Konstgräslagen är hemmastarka, mer hemmastarka än naturgräslagen. De har dock ett anmärkningsvärt svagt bortafacit och är klart svagare borta än naturgräslagen.

Elfsborg har vunnit 64%(37 av 58) av sina hemmamatcher och har bara förlorat 8,5%(5 av 58) Av de 5 förlusterna har Gefle stått för två och Örebro för en.  Elfsborg har alltså bara förlorat två matcher på Borås Arena mot naturgräslag på fyra år(Hammarby -07 och Helsingborg -10). På bortaplan, som i regel är naturgräs, har man vunnit 32,5%(19 av 58), spelat oavgjort 36%(21 av 58) och förlorar 31%(18 av 58). När bortaplanen är konstgräs har man inga större problem, 2007-2010 har man raden 3 vinster, 7 oavgjorda och bara två förluster mot de konstgräslag som figurerat i Allsvenskan under de säsongerna. Trots att Elfsborg under dessa år i stort sett alltid varit i toppen på tabellen har man alltså stora problem med naturgräsmatcher och dålig statistik på det underlaget. Hemma gör man i snitt två mål, borta 1,2. Man släpper in 0,65 mål hemma och 1,45 borta.

Örebro var ju med i toppen av allsvenskan 2010 men inte tidigare. De har vunnit 51,5% av sina hemmamatcher 2007-2010. 22,5% slutar oavgjort och 26% förloras på Bern Arena. På bortaplan ser inte siffrorna lika smickrande ut, 26% vinner man, 27,5% slutar oavgjort och 46,5% av bortamatcherna slutar med 0 poäng. Även här tål att nämnas att man bara förlorar två av de åtta bortamatcherna på konstgräs under de här åren mot Gefle/Elfsborg. Av de 15 vinster på bortaplan man skaffat sig är 6st på konstgräs, endast 9 segrar på naturgräs på 4 år.

Gefle, som under de här åren nästan uteslutande varit ett bottenlag har följande ”record” på Strömvallen; 40% av hemmamatcherna vinner man, 26% slutar oavgjort och 34% förloras. Här bör nämnas att utav de 20 hemmaförluster man åkt på de här åren så står Örebro och Elfsborg för 4 av dem. Gefle har med sitt starka(med tanke på att de varit i botten hela tiden)hemmafacit räddat sig kvar i allsvenskan. Gefle har bara vunnit 5 matcher på naturgräs på 4 år, 5 av de 10 bortasegrarna har nämligen kommit på konstgräs(Åtvid, Sundsvall, Örebro, Elfsborg).

De lag med naturgräs som hemmaplan som jag tagit med i min lilla studie är IFK Göteborg, Malmö FF och Gais. Visst finns det en hemmaplansfördel, så har det ju alltid varit men det intressanta i sammanhanget är ju att skillnaden mellan hemma/borta är klart mycket mindre när det kommer till dessa lag. En annan betraktelse är att det görs klart färre mål, än snittet för allsvenskan dessa år, i de matcher där konstgräslagen möter varandra….men det kanske bara är en tillfällighet? Eller är det så att det blir mindre på chans och mer ”block-fotboll” när yttre påverkan i form av planens beskaffenhet är mindre?

I bifogad statistik-fil ser ni även exempel från ”vår” serie 2010 då Nässjö och Söderköping var de enda(såvitt jag vet)konstgräslagen i serien. Trenderna är desamma, ett starkt hemmafacit och ett klart sämre bortafacit för dessa lag medan IF Haga och Östria, båda naturgräslag, har en ”jämnare” fördelning mellan hemma- och bortapoäng. Så kanske ska man inte vara så förvånad över att Söderköping, som vi åkte dit mot med 4-0 på deras Vikingavallen fick rejält med smörj i söndags mot Myresjö på Myrvalla…..

Vi i HIK har inte gjort oss kända som något konstgräslag precis, snarare tvärtom. Vad det beror på är vi dock ganska klara över. Vi bygger vårt spel på ett aggressivt presspel på motståndarens planhalva med målsättningen att vinna bollen högt upp i planen. I vår egen speluppbyggnad vill vi gärna(på lite olika vis, men dock) komma ner bakom våra motståndare för att utnyttja vår styrka i djupledsspelet. Vi är inte ett lag som bygger vårt spel på ett stort övertag i bollinnehav. Det är däremot kännetecknet för många s.k konstgräslag, både de som har det som hemmaplan och de som är erkänt duktiga ändå på det underlaget. På det jämna konstgräset genererar inte vår(HIK´s) höga och aggressiva press misstag och bolltapp från motståndarlaget, särskilt inte om det är lite blött(Elfsborg vattnar sitt konstgräs innan match och i halvlek för att bollen ska gå snabbare längs marken). Är det snustorrt så sätts bollens hastighet ner, då kan vi hinna tillräckligt nära för att vinna bollar, annars inte. Att spela i djupled och framför spelare är mycket svårare på konstgräset, bollens hastighet hålls uppe av den låga friktion som underlaget ger och bollarna ”rinner iväg” från djupledslöparen och, oftast….till inspark. Är det blött är det näst intill stört omöjligt att hitta bakom motståndarnas backlinje, särskilt med en passning i luften, när bollen studsar får den en otrolig fart…och en ny inspark är ett faktum.

Jag tycker att man kan se stora skillnader i själva fotbollen som spelas av ett lag med konstgräs på sin hemmaplan och ett som tvingas hantera naturgräsets skiftningar. Det är många av ”konstgräslagen” som spelar 4-2:3-1 alternativt 4-3-3. Man vill spela på kroppen på spelare som själva tar med den i djupled, inte framför eller i luften. Man vill ha en långsam speluppbyggnad och stort bollinnehav för att laget skall hinna med upp. På dåliga vårplaner är det inte helt enkelt att behålla bollen i egna laget så länge som man behöver för att lyckas med den taktiken/spelsättet. På Hovet är det för tillfället stört omöjligt. Yttre omständigheter som detta påverkar ju även i förlängningen lagens spelidé, träningen på och efterlevnaden av densamma.

Elfsborg vet vilka förutsättningar som bjuds i 19 av 30 allsvenska matcher i år dvs samtliga hemmamatcher samt bortamatcherna på konstgräs. Är man tillräckligt bra på sitt egna spel är man bra med i samtliga dessa. Trelleborg å deras sida, vet bara de yttre förutsättningarna för 5 av dem dvs de bortamatcher där man möter konstgräslag.

Lagen om gräs lyder således:

”Det är inte konstigare än så att man blir naturligt bättre på det man tränar och konstigt gräs känns naturligare för den vane än vad det gör för den ovane som i sin natur trivs bättre där det doftar och växer på naturligt vis med alla konstigheter som moder natur ser till att det finns…… i en gräsmatta.” ;-)  /TJ

Bifogad statstik

Hoppet är det sista som överger oss och gräset är alltid grönare på Söder

Så här dags på året duggar högtidsstunderna för fotbollsälskare tätt. Champions League ska avgöras, Serie A, Premier League, La Liga och Bundesliga likaså. I Sverige är detta hoppets och förväntningarnas tid eftersom vi envisas med att börja spela fotboll när andra ska till att sluta. Hopp om ett bättre år i år, förväntningar efter ett bra föregående men som kan bli ännu bättre…..

Världsmästare i kategorin ”Hoppet är det sista…” är alla Hammarbysupportrar och kanske är årets höjdpunkt redan avklarad för deras del. Säsongspremiären med traditionstyngd tillhörande marsch för fansen är ju nämligen genomförd . Årets premiär var en måndagsmatch mot Landskrona Bois i Superettan. Laget består numera nästan uteslutande av ungdomar från klubbens talangprojekt HTFF, även tränarteamet kommer därifrån, nya för året och helt utan erfarenhet av elitfotbollen.

Man har sålt sin stjärna, Linus Hallenius till Genoa, hela styrelsen avgick under föregående år, tränaren avgick efter att ha mordhotats, laget slutade på en blygsam placering i serien, tog en poäng mot Jönköping Södra på två försök och i kassakistan ekar det värre än i Södertunneln som förbinder City med de lummiga höjderna i huvudstadens vackraste stadsdel . Ändå marscherar mer än 7000 personer den halvtimmeslånga promenaden denna måndagskväll från Medborgarplatsen(en gå-piss från Bajen-krogarna Gröne Jägaren och Kvarnen)till Söderstadion. Väl på plats sluter lika många upp och fyller den gamla betongklumpen till hemmaarena till bredden (12. 801 åskådare). Nja, inte riktigt förresten eftersom bortasektionen bara inrymmer ca 30st BoIS-fans som nog behövt vara 300 för att fylla ut det hörn av arenan som de blivit tilldelade. I det helt bomb- och bengalfria Tifot kastas ca 4000 meter toapapper in på planen till skrål och skönsång från Bajen-legendaren Kenta´s ”Just idag är jag stark”. Bajen-TV dokumenterar givetvis hela händelsen och avslutar filmen med ”Marschen mot allsvenskan har börjat”. Hoppet mina vänner är det sista som överger en Bajare…..

Om ni någon gång har chansen att medverka, ta den. Kanske redan nästa år, jag gissar att premiären blir en vardag i april mot Ängelholm, Ljungskile, Brage eller varför inte Falkenberg. Vill ni ha en försmak så gå in på www.hammarbyfotboll.se/nyheter. Klicka på ”Marschen från Medis….”  Jag sitter här med en tår i mitt södra öga efter att ha hört en tandlös supporter svara reportern ”–Det är ju där de hör hemma, men egentligen, vad spelar det för roll…. – Det har ingen betydelse egentligen” på frågan om hur viktigt det är för honom att Bajen går upp i allsvenskan. Den 22:a Juni kommer Bajen-tåget till Stadsparksvallen, väl mött!

Vi i HIK står även vi inför hemmapremiär. Jag förutsätter att HIK-marschen från och med i år inrättas som stående tradition, förslagsvis börjar den utanför Pizzeria Santorin vid Konsum via rondellen vid Preem, över järnvägen, förbi Mojjebo och in på Hovet. Kan ni kära vänner liksom jag för er inre syn se Johan Claesson i sin cowboyhatt, HIK-fanan på raka armar gå i bräschen för ett tåg med högljudda röd/vitklädda lokalpatrioter slingrande sin väg mot vår gröna rektangel. Det hade varit något. Också vi har utrymme nog för bortafans (södra kortsidan mot villaområdet där Conny bor), hoppas även vi slipper bomber och bengaler i Tifot och istället får engagera våra bollkallar med att plocka toarullar(de börjar ta slut i omklädningsrummen, kanske t om delar av styrelsen kommer ses samla in gratispapper för påfyllning i våra hygienutrymmen).

På annandagen drabbar vi nämligen samman med RSK i ett hett derby i de sista flämtande timmarna av Påskhelgen. Även det en förväntningarnas match, ett förväntningarnas år, ett hoppets år…. Förväntningar om att vi i kraft av vårt fina fjolår ska fortsätta utvecklingen av vårt spel och vår kvalité som lag och individ till att klara av även denna nivå(div III). Hopp om att ta fler poäng av vår granne i år än vad vi lyckades med förra året, då blev skörden 0 poäng efter uddamålsförlust hemma(1-2) och 1-3 borta.

Vår säsongspremiär borta mot FK Linköping lovade gott och jag förväntar mig en jämn match på Hovet med hög intensitet. Jag ser fram emot både denna och kommande drabbningar med tillförsikt. Vi har fått till oss några nya spelare till i år som ni under säsongen kommer få stifta bekantskap med. De har alla tillfört egenskaper som vi som lag behövt, en ny målvakt i form av Andreas Pettersson från HFF(nu har vi ju två!), en bollskicklig mittfältare från J-Södra vid namn Simon Meijer, Fadi Hababa är en vindsnabb kantspelare från RSK, Jesper Henningsson från Gnosjö med en härlig inläggsfot, de två ungdomarna från vårt U-lag, Daniel Johansson och Edvin Siwe samt den ännu yngre Jens Meijer även han från J-Södra.

Väl mött gott folk, marschen mot Allsvenskan har börjat;-) men egentligen vad spelar det för roll, det har ingen betydelse….

TJ

Titta framåt pappa!

En vintervecka i svenska fjällen är min familjs heliga högtid varje år sedan början på 00-talet. Att lära respektive barn åka skidor har varit ett projekt, i regel har två år och resor i taget ägnats åt att i tur och ordning lära Jonathan(fyller 12 snart), Theo(fyller 9 snart) och nu Tuva(har just fyllt 3). Tålamodsprövande, utmanande, härligt, roligt och enormt lärorikt även för en själv, pedagogen i en sätts på prov.

Del 1 för Tuva, att STÅ på skidorna klarades av förra året i Klövsjö. I år var det dags för del 2, platsen var Björnrike i Härjedalsfjällen. Eftersom det här är en ganska bestämd dam vi har att göra med så var frågetecknen många inför projektet. Skulle hon tvärvägra och veckan endast bestå i att åka snowracer i väntan på att alla kom hem från sina skidäventyr för att äta lunch och middag? Stod vi inför en hel vecka med gråt och skrik, en hysterisk 3-åring liggandes på hallgolvet, en dyngsvettig pappa som med alltför bestämd ton och min tvingar på dottern plagg efter plagg och i slutändan släpandes samma gallskrikande viljestarka donna ner mot liften??

Tack och lov blev det tvärtom. När man ska lära dem åka lift ställs man inför lite bekymmer, de behöver hjälp både med att komma på och komma av knappliften....Har man tur finns det liftpersonal som kan hjälpa till med själva ”på-kommandet”, åker man då framför kan man själv hjälpa till med själva ”av-kommandet”. Då blir det en nervös resa upp där man ständigt står och vänder sig om för att se om hon fortfarande är kvar. I just ett sådant ögonblick fäller Tuva en skön kommentar som blev startskottet för mina tankar till denna version av min spalt. Jag hade påtalat vikten av att hon tittar framåt när hon står i liften, för att undvika att ramla. Självklart får jag då höra när jag står huvudet vänt bakåt, -Titta framåt Pappa!

Hon visste inte hur väl det föll och hur solklar kopplingen var till vårt arbete med HIK`s herrlag sedan träningen drog igång på allvar den 9:e januari. Någon dag senare fyrade hon av nästa tänkvärda salva. Knappliften hon bekantat sig med tog ju inte så lång tid att åka innan man fick ge sig ut i backen, ankarliften däremot som man var tvungen att ta för att komma hem till stugan igen var ju desto mer tidskrävande. Trött på denna väntan hör mitt öra en stor suck efter ett par minuter i denna lift följt av frågan – När kommer nerförsbacken pappa? Ett tu tre så hade jag ju min spalt färdig, lysande Tuva. Titta framåt! Efter uppförsbacken blir det nerför!(inte att blandas ihop med utförsbacke som ju inte klingar lika positivt).

Om januari och februari har varit den tidskrävande liftresan så ser vi framåt och hoppas på att de kommande förberedelserna för serien liknas mer en nerförsbacke där farten accelererar och jobbet inte känns lika ansträngande. Det har nämligen varit en tid av slit vi nu förhoppningsvis lägger bakom oss. Trots gemensamma träningar dit både A och U-lagsspelare förväntats ansluta har vi stått med 10-12 spelare. Det var inte vad varken jag, föreningen eller de närvarande spelarna hade räknat med ett år där moroten att spela fotboll borde vara godare än någonsin med div III-spel den här säsongen. Nu kan vi ju inte göra något åt det som varit och se bakåt, det gagnar inget och ingen. HIK´s  A och U-verksamhet skall ha två lag i seriespel i år, det förpliktigar och kräver bra träningsnärvaro/självdisciplin från de inblandade. Hittills finns väldigt mer att önska när det gäller den biten.

Träningsmatchandet är igång, första bataljen stod mot Tenhult i Tipshallen i söndags. 1-5 låter ju rätt illa men så illa var det inte. Med tanke på hur vi tvingats anpassa träningsupplägg utifrån det ringa antalet spelare som dykt upp och bara kunnat jobba med individens förberedelser och inte med lagets så måste vi ha rimliga krav på vad vi förväntar oss att prestera mot ett så pass bra motstånd som Tenhult. Vi började jobba med vårt försvarsspel i lördags och som start tycker jag att den biten var helt okej. Vi bjuder på 2-3 mål som inte är den ruttna frukten av dåligt försvarsspel utan bjudningar när vi själva har bollen. Vi har också problem med bollinnehavet/speluppbyggnaden på egen planhalva i första halvlek när  motståndarna gav oss rejält med jobb och ovanan vid Tipshallens matta och studs lös igenom. Det som var bra var ju arbetsinsatsen, flera ingredienser i samarbetet i försvarsspelet och att vi nu får mer konkreta situationer att knyta upp utbildningen och träningen till. Vi släpper inte till en massa klara målchanser, skapar faktiskt ett par fina egna och lyckas i andra halvlek flytta upp vårt försvarsspel och pressa Tenhult bättre. Nu väntar Aneby på lördag!

Från den stora fotbollsvärlden gör jag en liten betraktelse från San Siro i måndags där Milan mötte Napoli i serie A. Mycket stod på spel, David mot Goliat, överraskningen mot den storsatsande jätten. Jätten vann, Napolis kontringstaktik fastnade i gapet på Milans för dagen minst sagt anmärkningsvärt aggressiva centrala mittfält. Gattuso, Van Bommel och Flamini är såna man skrämmer fotbollsskolebarn med när de inte gör som man säger. Att ha den uppställningen är som om Sveriges landslag skulle klona Wernbloom i tre exemplar, säga till alla tre att de inte får skratta och spela dem från start med uppgift att döda. Det kryddade man med tre individualister som Pato, Zlatan och Robinho. Intressant och framgångsrikt.

Det var den taktiska höjdpunkten, den kreativa var Pato som har ett fantastiskt, flygande steg och var inblandad i alla mål. Den tråkiga höjd(?)punkten eller lågvattenmärket var ju kroppsspråket på vår egen Ibra. Att han avskyr Pato är uppenbart, att han anser att alla andra alternativ än att passa honom är helt felaktiga är också uppenbart. Jag undrar alltid när jag ser den här killen hur bra han kunnat vara om han hade allt fokus riktat åt rätt håll och varit bättre på att sprida bra energi istället för de ”hårtorkar” till tillrop och gester han ger sina lagkamrater i parti och minut. Tänk…..

Desto roligare att se en oerhört hårt arbetande Robinho som kombinerar kreativitet med att underkasta sig även de defensiva uppgifterna i spelet. Trots Inters framgångssaga i Champions League förra året har man ju en känsla av att Serie A är snäppet svagare än Premier League och La Liga både som helhet och när man försöker bedöma styrkan hos topplagen. Milan har ju ett bra slagläge på Serie A-titeln men i CL får de nog tacka för sig.

Ja men herregud, slutspurt i alla världens fotbollsligor, slutspel i Champions League, träningsmatcherna har börjat för HIK, snart är det träningsläger, grönt (natur-)gräs och avspark i div III. Klart som attan att pappa ska titta framåt, snart kommer nerförsbacken!

TJ

En god fortsättning…?

Hej alla HIK-vänner. Nu är ju alla helgdagar som vi brukar skylla dålig produktivitet på slut för den här gången. Då är det väl ändå dags att börja odla den här spalten igen, i harens år 2011. Haren ja, en sådan behöver man ju för att prestera ännu bättre, i alla fall om man är medel- eller långdistanslöpare i friidrott. Men visst behövs en hare även för oss lagidrottare, någon som föregår med gott exempel, kämpar mest, visar viljan att bli bättre tydligare än alla andra.

När nu Foppa landat i Colorado är det väl som någon slags hare, eller morot(det hör ju haren till). Dags för övriga att själva bjuda till lite extra, ta rygg på en talang som inte nöjer sig med att vara talangfull utan jobbar hårt också. (Vissa vill ju också hävda att Zlatan gjort detsamma med sitt Milan även om just definitionen ”jobbar hårdast” kan diskuteras i det fallet). En hare behövs nog i alla lag också. Utan att veta gissar jag att Magnus Jernemyr i Handbollslandslaget är en sådan. En som drar igång en övning som går på halvfart genom att alltid ge sitt yttersta. Haren behöver ju inte vara bäst rent tekniskt, bara dra övriga till att höja sig, haren höjer lägstanivån och ser till att det krävs av övriga att ta jobbet med harens energi och inte sköldpaddans.

När matcher håller på att rinna laget ur händerna är det ofta harens oförtröttliga slit och höga moral som håller laget kvar i slagläge för att fortfarande kunna vinna tillbaka matchen. Vi har flera harar i HIK, tack å lov men låt ändå harens år bli ledstjärna för våra krigare i rött och vitt! Låt oss ha tjogvis med snabbfotade harar på det gröna fältet redan från premiären på Folkungavallen i april, i derbydrabbningar med Haga och myller av långöron på Myrvalla när husfabrikanterna ska betvingas! Lysande Sickan, vilken plan…..

Förra vintern drogs det tunga suckar över vädrets påverkan på fotbollslagens vinterträning. Så även i år men den senaste veckan har det blivit lite bättre. Den här perioden, med långt kvar till seriestart är motig för vissa och det är klart att en hal konstgräsplan och -10 inte gör saken bättre. Samtidigt kan jag känna att fokuseringen på själva träningen blir bättre och att vi som tränare(förhoppningsvis)tar det tillfället till att bli ännu mer noggranna med att verkligen säkerställa innehållet i den, både för gruppen och individen. Inga matchresultat grumlar bilden, den röda tråden i träningsupplägget kan fortgå utan avbrott för något som MÅSTE gås igenom utifrån lyckade eller misslyckade insatser i matchen den gångna helgen. Vi i HIK har ju också nya, oerhört spännande och stimulerande uppgifter framför oss i form av spel i en högre serie i år. Det underlättar ju livet i den här åtminstone utifrån solens förehavanden mörka period.

Vi har valt att starta träningsmatchandet lite senare i år jämfört med tidigare år, första drabbningen är mot Tenhult i Tipshallen den 27/2. Det känns i dagsläget helt rätt utifrån både väder och vind samt det jag nämnde kring fokusering på träningen och individens förberedelser för det som komma skall. Vi har valt att fokusera lite extra på styrketräningen i år med målsättningen att bli lite starkare och explosivare. Efter att ha kört med kroppen som motstånd och fokuserat på skadeförebyggande träning är vi nu och lyfter tungt för att öka muskelmassan på rätt ställen innan vi går vidare på explosivitet och hopp/starter. Ska bli intressant att se vad det kan ge oss ute på plan så småningom.

Vi tränar i grupp med vår U-trupp nu under januari och februari vilket har fallit väl ut och gör att vi har ett större antal spelare på träningarna än vad vi annars skulle haft. Den här årstiden präglas ju av en del sjukdomar, skidresor och annat som håller folk borta från träning. Att få ha U-truppspelare i våra träningar är ju även en väldigt bra möjlighet för oss tränare att få en klarare bild av dessa unga herrar som väldigt många av dem faktiskt besitter mycket goda fotbollskunskaper. Som jag nämnt tidigare i den här spalten så handlar det mest om dem själva, vad de vill, om de är villiga att lägga ner tid och arbete på att på allvar ge sig in i konkurrensen om en A-lagsplats. Vi har ju heller inte hittills värvat ihjäl oss till A-truppen så att visa framfötterna kan öppna för stora möjligheter för den som kan och vill.

För att lugna hans fans runt om i trakten(nåja, i Tranås finns det några iaf)kan jag berätta att Dani Babil gjort både sin första och andra träning för året. På den andra gick det väl dock inte som vi tänkt oss. Dani gav sig själv(!)en spricka i tån efter att ha sparkat i en ribbstol i Hovslättsskolans sporthall. Typiskt, precis när vi såg en magruta(stor) på den Babilska lekamen får han ett oturligt avbrott i den slaviska träning han bedrivit på egen hand hittills, för att inte tala om planerna han hade för den närmsta tiden och den träning han hade tänkt att underkasta sig….Men eftersom vi har vår styrkelokal i anslutning till Hovet så ska inte uppehållet behöva bli långt, vi hoppas snart höra hans skratt i vårt omklädningsrum även känt som ”Röda rummet” igen.

För att det skall bli en GOD fortsättning på detta harens år 2011 behöver vi ha en bra uppbyggnadsperiod med kontinuitet i träningsnärvaron på så många händer och fötter som möjligt. För att det ska bli en GOD fortsättning behöver vi glatt humör både på och vid sidan av planen. För att det ska bli en GOD fortsättning behöver vi Johan Claesson och hans bananer, Herbert Kruspel med sneakers i -15, höra Conny´s skratt, Bosse A´s oefterhärmliga stämma vid sidan samt Dan P och hans knivskarpa tidtagarur. Resten löser sig.

Ha´re

/TJ

Bokslut på ett bra räkenskapsår

Krutröken har lagt sig för i år, resultatet av striden syns i tabellen. Vi borstar av oss dammet och tar välförtjänt vila. Oskadda, kanske lite trötta men stärkta och stolta över en säsong som trots en motig start till slut blev ett imponerande segertåg. En berättelse i 22 kapitel med både spänning, dramatik, hjältar, skurkar, segrar, motgångar, tillfälligheter, hårt jobb, ära och berömmelse.

Runt omkring oss får några snabbt plåstra om sig inför nya strider runt hörnet i hopp om att ansluta till vårt gäng som snart rider mot en ny horisont. Med olika förväntningar inför striden får ett annat gäng försöka repa nytt mod inför likartade uppgifter till kommande år, vissa av dem har in i det sista fått kämpa för sina liv och undkommit med andan i halsen, dock utan större blessyrer. Andra får fortsätta strida för livet några veckor till, trots måhända sargade trupper och trytande ork. Det finns ju även uppenbara förlorare i striden, tack och lov inga omkomna i denna typ av slag dock. Låt oss hoppas att även de reparerar sina skador och står rustade för sina nya uppgifter till kommande år.

Årets serie är den bästa upplagan av de tre åren av spel i 4-Elit som jag själv fått uppleva. Starka kort som Gnosjö, Tranås, Mariebo och från div 3 komna Vetlanda FF har fått se sig akterseglade av hela fem andra lag, det trodde jag inte och visar på hög kvalité.

Vetlanda FF får ju till och med strida för att få vara kvar! Bor och Rottne hamnade ju en bit efter i slutändan men jämfört med bottenlagen från exempelvis förra året så har båda de lagen varit bättre än de som flyttades ner då. Ryssby är kanske den största överraskningen för mig. Nog för att man fick en bra forward i Dennis Martinsson inför detta året som lekkamrat till duktige Admir Kahrimanovic men de har gjort en stark prestation genom att ta sig till positivt kval.

Aneby då säger ni, är inte det årets positiva överraskning. Jo kanske, men redan i vintras såg man ett ungt lag som spelade fantastisk fotboll trots snötäckta konstgräsplaner så det var inte överraskande för mig att man var bra. De har ju gjort otroligt många mål och hade nog utmanat även 1:an och 2:an ännu mer om man hade haft några färre insläppta. Trots svåra förutsättningar i ett kval där bara en av fyra går upp så tror jag att de har en mycket bra chans. Ryssby har ju som sagt överraskat mig innan så det faktum att jag inte tror de vinner en sådan kvalgrupp betyder väl föga i slutändan.

RSK har inför och under säsongen utåt sett tonat ner förväntningarna på sig själva och pratat om detta som ett mellanår. Mig har de dock inte lurat och med de spelare de har haft under säsongen så ska de vara bland de två som flyttas upp. Även om omsättningen på spelare varit ganska stor så har man ju ett koppel spelare som skaffat sig erfarenhet av spel i högre serier i grannklubbar och många av dem var ju med förra året i div 3. Vi lyfter på hatten för det lag som lyckades åsamka oss våra två enda förluster under året.

I HIK sade vi redan i vintras att vi siktade på topp tre dvs ett lika bra eller bättre resultat än förra året. Detta trots att vi hade en väldigt liten trupp som bas inför året. Fyra nya spelare i vintras var ju faktiskt ett helt nödvändigt tillskott om vi ens skulle ha ett fullt lag att kalla till matcherna under våren. Varför det gått så bra som det har gjort är ju dock inte lika snabbt förklarat.

HIK i år är i många avseenden väldigt olikt det HIK som redan 2009 nådde viss framgång. Förra året gjorde vi hela 67 mål, släppte ju dock in 45. I år gjorde vi 53 och släppte bara 23. Bakom de siffrorna gömmer sig många ”hemligheter”. Kul också att just försvarsspelet är den stora skillnaden statistiskt sett eftersom vi i analysen efter förra året sa att vi ville jobba extra med just den delen av spelet inför i år. Att vi inte gör 67 framåt utan ”bara” 53 har flera förklaringar men ingen är på något sätt oroande. Vi har inte haft lika många målfyrverkerier i år, förra året gjorde vi 9-1 på Bor och 6-1 på Ryssby som exempel. Det ger dock inte mer än tre poäng såna segrar heller. Att göra 4 mål i en match bör räcka långt men förra året fick vi trots det noll poäng med oss från Ryssby (förlust 5-4). Vi höll bara nollan två gånger förra året, i och för sig var vi heller aldrig mållösa, förrän det blev kvalspel…... I år har vi hållit nollan inte mindre än 10 gånger. Då kan man ta att vi blivit mållösa två gånger(båda gångerna fick vi en poäng med oss). Förra året förlorade vi 14 halvlekar, i år bara 5(av 44). 2009 gjorde motståndarna 12 mål på fasta situationer(hörnor, frisparkar, inkast) i år bara 5. Vi släppte in 29 spelmål 2009, 2010 bara 15.

Efter förlustmatchen mot RSK i augusti, som ju var vår första höstmatch fanns det nog de som tvivlade, vissa började prata om raset vi gjorde året innan när vi tappade serieledning och ”bara” nådde kvalplats och tyckte sig se tendenser på samma hot eller scenario. ”Serien avgörs alltid i september” brukar det ju heta och vissa klyschor har ju faktiskt fog för att de blivit just klyschor. Efter RSK-matchen har vi 7 segrar och en oavgjort på de sista 8 matcherna i höst och 20-2 i målskillnad, att jämföra med samma period ifjol då vi hade 5 förluster och 3 segrar med målskillnaden 23-27 som avslutning på den säsongen.

Skall man med ett ord säga varför vi varit så här bra i år så får ordet bli STABILT. Stabila prestationer, även de matcher vi inte vunnit så har vi genom vårt sätt att genomföra matcherna varit i slagläge för att vinna dem allihop. Stabil träningsnärvaro med undantag av tiden januari till början av april, alltså var det kanske inte så konstigt att resultaten gick oss lite emot i början. I höst har vi haft väldigt bra träningsnärvaro och minsann, bra resultat. Stabila prestationer i matcherna och stabil träningsnärvaro ger hård konkurrens om platserna i laget, ja vi har till och med haft konkurrens om platserna på bänken nu i höst!

Får man använda ett ord till för att beskriva vår framgång får det bli VINNARSKALLAR, för det har vi en hel hop av. En kommande utmaning och utvecklingspotential för gruppen och tränarna är faktiskt att få ut ännu mer av den här egenskapen i matchsituationer, på träning tävlar vi faktiskt ännu hårdare om segrar i tvåmål, fotbollstennis, hålla bollen i laget, plocka blåbär(!) eller vad det nu är som vi tävlar i. Det är vinnarskallarna på oss som gjort att vi fortsatt prestera även i slutändan av serien när läget såg väldigt bra ut och även efter att vi blev klara, vi hade kunnat riskera att gå ner i vår prestation om vi inte hela vägen och hela tiden varit sugna på att vinna.

Vad krävs det för nya grepp och ingredienser för att HIK skall kunna hävda sig i trean då? Om vi hade vi gått upp redan till i år hade listan blivit lång, både vad gäller nyförvärv, speltekniska detaljer, träningsnärvaro, högre lägstanivå, bättre försvarsspel mm. Nu känns det bra mycket lugnare, HIK anno 2010 har visat att man är redo för nya uppgifter. Nu handlar det om ett par ingredienser, exempelvis att truppen och dess deltagare är klara redan från början av verksamhetsåret för att förberedelserna skall bli bra.

Får vi behålla laget behövs endast ett fåtal nyförvärv, däribland en målvakt med tanke på att vi alltför ofta under året bara haft en i träning. HIK har bra unga killar utanför A-truppen idag som visat att de fotbollsmässigt klarar av det som krävs och som kan utvecklas otroligt mycket av att få tävla med seniorspelare, här handlar det främst om deras egen vilja, att räcka upp handen och säga ”jag vill vara med, jag vill ta reda på hur bra jag kan bli”.

Träningsmässigt är det inga större konstigheter, upplägget som vi haft håller i grova drag både konditions- och spelmässigt det har bevisats av att både gruppen och dess individer tagit stora steg de här två åren. Nu handlar det om finjusteringar och mer fokus på enskilda detaljer. Skillnaden när man går upp en serie(jag har själv varit med om detta inte mindre än fyra gånger tidigare)är generellt att man behöver bli lite bättre på saker man redan är bra på och höja lägstanivån på de saker man sett som svagheter tidigare.

Ju högre upp du kommer desto färre misstag från motståndarna, färre chanser för motståndarna behövs för att de ska göra mål, starkare lim i fogarna mellan spelare och lagdelar. Det krävs mer av ditt eget lags och enskilda spelares skicklighet för att göra mål, färre chanser per match ska ge lika många mål, bättre spelare skall dribblas, springas eller passas förbi för att man ska gå vinnande ur matcherna. Därför är det inte förvånande att våra kvalmotståndare förra året Emmaboda åker ur trean. Jag har inte sett dem i år men de var kanske alltför inställda på att leva på motståndarnas misstag och tillkortakommanden istället för att våga utmana sig själva med egna idéer kring hur man själva skall skapa ett spel som ger övertag, mål och poäng.

I inledningen pratade jag ju om att serien kan ses som en berättelse med ingredienser som skurkar, hjältar mm. Ni har kanske förstått(om inte annat har nog spelarna i laget hajat)att jag inte är en vän av att höja upp enskilda individer i annat än undantagsfall med tanke på att det är lagidrott vi sysslar med. En hjälte som dock inte kan annat än hyllas och lyftas fram är Oscar Wulf. Han insjuknade den 30:e maj förra året och var inte med under resterande delarna av 2009. Efter en otroligt svår och lång sjukdomsperiod gjorde han sina första träningspass med laget i våras, bara det var en bragd. Resan som han har gjort från maj -09 fram till att han startade och gjorde mål i sista seriematchen mot Bor är en hjältesaga. Oscar har visat en sån enorm vilja, han tog sig an den enorma uppgiften han stod inför med fotbollen som verktyg för att lyckas. Han har visat både för mig och hela laget vad idrotten och gemenskap kan ge oss i form av livsglädje, drivkraft, draghjälp, inspiration och vad bra man mår av att svettas tillsammans. Tack Oscar för lektionen vi alla borde lära av, att vara lite gladare över en träning i ösregn där skotten går över för att ingen jävel pumpat bollarna och passningarna inte sitter, lite gladare trots att backen ner mot Råslätts konstgräs är lite isig och det är mörk kall februarikväll, lite gladare för att man är där man är.

Skurken i dramat är Conny Norén, (plus mängder av andra rödvita som har funderat. Hemsidoredaktionens anm) som alltför ofta nämner att jag hittills inte gjort något mål i HIK på de 30-talet matcher jag spelat och domaren Helgesson som lämnade fördel i en situation där jag sedermera inte hann ikapp bollen. Jag hojtade ”det var väl ingen fördel” varpå den välkammade lustigkurren svarade ”nä men för 10 år sedan hade det varit det TJ”. Elakt….;-)

TJ

Björn(en) är inte fälld än…..eller sköt dig själv och skit i andra!

Fyra matcher in på hösten är det glädjande att se vår stabila prestation den här säsongen hålla i sig. Det här har varit ett mantra för oss ledare i år med förra året i minnet dvs att ha en stabil och hög prestationsnivå i varje match genom hela serien.

Vi hade nog högre toppar förra året, gjorde fler mål och hade ett par riktiga ”klang-o-jubel-föreställningar”(6-1 hemma mot Ryssby, 9-1 mot Bor) men också djupare dalar (Hinneryd hemma 1-3, Tranås borta 1-8).Kanske var förlusten mot Råslätt en vältajmad tändsticka för att få fyr på oss i fortsättningen. Vi har hur som helst efter den matchen tre segrar av tre möjliga och 6-0 i mål.

Nu handlar det om att älska och ta vara på det här läget vi skapat, dvs i förarsätet av serien med allt i egna händer. Att då börja tänka att andras resultat skall göra att vi förblir ohotade är livsfarligt! Vår serie är bättre och jämnare i år, de lag som ligger och kämpar om negativ kvalplats är bra. Mariebo, Gnosjö och Tranås har alla satt sig i en situation de egentligen borde kunnat undvika med det material respektive lag har, men serien är bättre i år.

Vi har kvar att möta både Mariebo och Gnosjö. De lag som ligger i absoluta botten har börjat ta trepoängare nu i höst och strider för glatta livet med målsättningen att (till att börja med) säkerställa en möjlighet till fortsatt kontrakt via kvalspel. Vi har härnäst Hvetlanda Gif att tampas med och i sista omgången ett Bor som kvicknat till och tagit två segrar på de tre senaste. Här gäller det att fälla björnen, flå honom, för att sedan sätta upp skinnet på väggen som trofé.  Innan dess måste fokus helt och hållet ligga på själva fällandet för att slippa stå med ”måste-matcher” i senare omgångar.

Insatsen mot Aneby är kul på många sätt, den moral och arbetsinsats vi har gått in med den senaste tiden blir man lyrisk av. Det offensiva spelet stämde inte till fullo i lördags men vi skapar själva marginaler att inte behöva lyckas fullt ut där genom ett mycket bra försvarsspel över hela banan. En nyckel i den här delen av serien är och har varit vår konkurrenssituation som är väldigt skarp. Vi har alternativ till allt och alla, ingen är oersättlig, dock viktig och alla har levererat det de är bra på till kollektivet som startspelare, inhoppare eller bara påhejare.

Dani Babil som exempel har ju varit skadad sedan Tranås-matchen i slutet på juni men finns med i både träning och kring våra matcher för att peppa och se till att vi håller oss på glatt humör (han hinner äta en och annan kexchoklad och korv också). Han har även ställt sig mellan stolparna på träning och vill nog gärna att jag skriver mer om det och hans insatser som åtminstone enligt han själv är värda en hel krönika bara som de är. Han har ända sedan första träningen med vantarna på blivit lika besviken och förvånad(!) varje gång vi drar laget och det fortfarande står Jonas på målvaktspositionen på tavlan….. När det står klart för den gode Babil att även platsen som målvaktsreserv gått honom om intet till fördel för Henrik Wettegård så blir protesterna högljudda och eftersom vi tränare vet att vi inte kan ge förklaringar goda nog för den nu tårögde och falsettsnyftande Dani skyndar vi oss att byta om och duscha för att kunna fly fältet och hoppas att han kommit över bedrövelsen tills nästa gång vi ses. 

HIK´s allt-OCH-allo Johan Claesson ligger aldrig på latsidan, den senaste tiden har han tillsammans med ordförande Herbert Kruspel lagt oerhörd möda och tid på att få vår kära A-plan i så gott skick som möjligt. Det kvittar ju när man kommit dit så har ju de här båda herrarna varit igång med något för att främja underlaget på Hovet med svetten lackandes i de djupa vecken i pannorna. Johan i ”Bårarps-kostym” (stövlar, oömma byxor och keps), Hebbe oftast i, låt oss säga mindre anpassad klädsel men de där hypermoderna sneakersen från det tyska (såklart)världskända varumärket torkar nog så småningom. Vilken värmande och underbar syn detta har varit och vilket jobb de lagt ner. Tack för det!

En rolig detalj i lördags var ju att vår annars så pampiga inmarsch på Hovet fick sig en rejäl törn. Conny Norén (som ju annars är oerhört teknisk…..;-)) har tydligen bekymmer med vår ljudanläggning. Det gick inte att spela annat än radio,  men det får bli en tyst inmarsch istället, sa han innan jag och övriga spelare gick in efter uppvärmningen. Då blev man ju lite förvånad när vi sedan skulle till att göra entré och RIX FM´s reklamavbrott (hinner de spela någon musik emellan de förresten?) fick ackompanjera våra bestämda steg in mot mittcirkeln och denna derbydrabbning. Innan herr Norén hann stänga av fick publik, domare och spelare en dos klämkäcka reklamjinglar som uppladdning. Kul.

Björn(en) i överskriften syftar ju även på han med efternamnet Isaksson, han är inte heller fälld än även om han varit nere för räkning fler gånger än han har bilar. Han har rest sig på nio och gjort välkommen comeback som publiken på Hovet fick se i lördags. Om senor, leder, knän, baksidor, fotleder, tummar, axlar och allt övrigt håller någon vecka till kanske ni får se honom igen. Mata honom inte, vi sköter utfodring av våra djur själva.

Överallt, i varje lag oavsett nivå finns det (nästan) alltid någon som av gruppen, av tränaren, av publiken och fansen eller bara av sig själv som anses vara viktigast eller ”Stjärnan i laget”. Det vill jag kalla faktum och odiskutabelt, däremot inte alltid uttalat och utåt. Något jag filurat på är ju dock hur mina tränarkollegor på olika nivå och i olika sammanhang hanterar och använder detta.

I Sverige anses det ju ofta fult att särbehandla någon, särskilt den som är starkast (de svaga hjälper vi dock lite extra utan att någon påpekar) som generell regel. Det är dock väldigt olika även i Sverige hur vi tränare/ledare väljer att hantera detta, vissa hakar på och förstärker stjärnans roll medan andra tonar ned och pratar om laginsatsen, kollektivet, hela laget osv och väljer att inte ställa fram någon enskild i rampljuset.

Man behöver dock inte åka långt från Svea Rike (och ibland inte behöva lämna landet alls) förrän man möts av en helt annan filosofi när det gäller detta. Där känns det snarare som ett behov och en önskan att någon skall utses till ”Fyr”, den som alla övriga gruppmedlemmar leds av och den som får stå i skamvrån (tillsammans med tränare eller styrelse) om laget eller han/hon själv inte levererar och som får stå som monument över eventuell framgång.

England är ett väldigt bra exempel på detta, bl a värderas ju vem som har kaptensbindeln enormt högt där. Media älskar att sätta en galjonsfigur längst fram i nästan alla lag. Men tränarna har en väldigt viktig roll också i detta och de använder många olika metoder.

Zlatans vara eller icke vara i fotbollslandslaget är ju ett högaktuellt exempel, hur det utvecklar sig får vi väl se. Han har uttryckligen och uppenbarligen blivit behandlad som denna stjärna utav nya landslagsledningen, jag tror inte Erik Hamrén hade åkt till Sebastian Larsson´s hem i Birmingham för att övertala honom om att komma tillbaka om han fått för sig att tacka nej till spel i blågult.

Zlatan kräver också särbehandling, medvetet eller ej. Lyfter sig övriga laget när han är med? Får de inspiration av hans medverkan och använder hans genialitet fullt ut eller är han ett irrationellt inslag, som med sin auktoritet och position i gruppen utövar för stort tryck på andra som inte är lika duktiga, erfarna eller tillräckligt bra kompisar med honom? Känns det otryggt för de nya och slitsamt för de som finns kvar i Hamréns nya landslag att han nu utsetts till både moralisk och sportslig fanbärare både genom det som sagts och det som gjorts (han är lagkapten)? Jag vet inte men det är spännande tankar och processer.

Fler varianter; i Jose Mourinho´s lag är han den största stjärnan. Det är uppenbarligen hans filosofi att han skyddar gruppens individer, stjärnor eller ej med att framhålla sig själv, framförallt i motgång. Han gör det skickligt med målet att skapa starka kollektiv.

Starka kollektiv vill även Sir Alex bygga, men med en liten annan metod. Här tillåts ingen att få tuppkam, den ramlar snabbt av om den skulle ha växt när den rödnäste skotten fyrar av en verbal sågning eller sparkar en sko i huvudet på vederbörande (Beckham).

I Italien målar man gärna stjärnans roll med stora penseldrag, ingen rör Totti i Roma som exempel, han har en egen hymn  (entrélåt) och presenteras sist till den när samtliga spelare redan har kommit in på planen. Tränarna för Roma under hans era spelar glatt med, för att de tvingas eller för att de vill.

Tommy Söderberg hade sin metod och filosofi kring lagbyggeri och stjärnor, alla var ”underbara” och ”fantastiska”. Fick han dessutom chansen så framhöll han gärna den som man kanske inte förväntade sig skulle bli framlyft som viktigast, ni kommer väl ihåg presskonferensen efter Sverige-England när Johan Mjällby sprang in 2-1 målet och vi fick höra smeknamn som ”kärnkraftverket” och BOM-BOM-SWOP-SWOP om en spelare som varken brukar göra mål, avgöra matcher eller kunna jonglera till tre.

Tränarna spelar en viktig roll i hur stjärnan döljs eller lyfts fram, däremot påverkar ju tradition och kultur i landet, staden eller klubben hur stor frihet tränaren har att själv välja väg utan att skapa irritation, impopularitet och anarki. Vissa väljer ju i och för sig just den vägen för att få till förändring och skaka om.

Man behöver ju dock inte upp på de stora scenerna för att hitta exempel. Ett lokalt sådant är ju Råslätt´s och Peter Cuhla´s sätt att utmåla Barre Ibrahim till stjärnan i deras lag i både tidningar och på nätsidor. ”Jag skulle inte byta Barre mot någon annan anfallare i kommunen” har bland annat sagts. ”Resten av laget gör det möjligt för Barre att glänsa”. ”Alla trivs i sina roller”, ”Barre har en fri roll” är ett annat citat och kul exempel på hur vi som tränare väljer olika vägar att hantera gruppdynamik, ”stjärnan i laget” och utöva vårt ledarskap.

För samtidigt ”i en annan del av fotboll-Sverige” har vi en skotte(Alex Miller) i AIK som väljer att göra sig av med spelare med stjärnglans och fansens favoriter (Martin Mutumba och Bojan Djordjic) för att de tar för stor plats (kanske?) och sätter pressen på gruppen, ingen är större än laget, alla har samma roll (i alla fall låter det så) och den rollen  är hårt arbetande, laglojal till fullo och underordnad tränaren och laget. Ingen kan göra en extra dragning utan att hängas ut som belastning och syndabock gentemot laget. Miller skulle aldrig tillåta någon, tror jag, att vara ”Stjärnan”. Inte helt olikt Sir Alex.

Utan att veta ett dugg om hur Miller eller Cuhla pratar och agerar inför sina spelare så är det åtminstone utifrån sett avsevärda skillnader och enormt spännande. Vilken väg och metod som är bäst är ju omöjligt att säga. Resultaten brukar ofta få stå som måttstock på huruvida det var lyckat eller ej och om tränaren eller hans ledarskap är bra eller dåligt.

Efter flertalet framgångar, kanske i flera olika klubbar kan tränaren med självsäkerhet köra vidare på invand metod och själv diktera villkoren för omgivningen och gå sin egen väg ”och de troende skall följa”… Många tränare/ledare har ju sin strategi och filosofi genom hela sin karriär, medvetet och uttänkt eller omedvetet och instinktivt.

Jag tror dock som när det gäller mycket annat i ett föränderligt samhälle som vårt att man nog får vara beredd att anpassa åtminstone vissa inslag i sin ledarfilosofi utifrån av uppdragets karaktär, nivå, mål och omgivning. Jag själv tror dock inte, som generell regel att omgivningen mår bra av att ”vi” lyfter Stjärnan för högt.

Vad händer när han/hon är borta, kortsiktigt eller långsiktigt. Vad händer när han/hon inte presterar, skall allt ändå kretsa kring denne? Hur benägna är då övriga att duka för han/henne? Är det strid om tronen, är det fler som vill vara stjärnan? Hur känner Stjärnan själv inför att allt verkar hänga på just han/henne?

Jag tänker dock inte ta gift på att jag alltid kommer agera så, någon dag kanske jag ställs inför ”Totti-problemet”. Hur jag agerar där och då får väl framtiden utvisa men jag tycker det är mycket roligare och mer givande för alla parter när gruppen är mindre hierarkisk uppbyggd dvs alla är mer av lika värde även om vi som människor och spelare har olika egenskaper både på och utanför planen. Därmed inte sagt att alla andra har fel, facit finns väl i…..ja resultatet….. eller kanske hos spelarna själva, fråga dom vetja………

TJ

Att vi på jorden behöver tänka till i fortsättningen när det gäller både vår förbrukning av och hur vi utvinner energi råder det väl knappast någon tvekan om och det är väl heller ingen överraskning för någon att det är ett problem som behöver lösas.

Jag tycker ju även att detta är ett vardagligt problem i lagidrotten. Va f-n pratar han om tänker ni? Menar han att vi inte kan spela kvällsmatcher om det inte finns el till strålkastarna eller vad? Nä, jag menar energi i den formen som man kan se i exempelvis en fotbollsmatch, positiv eller negativ, i laget, hos en enskild spelare, ork eller trötthet, på gång eller iskall, fysiskt som psykiskt. Det är ju nämligen så uppenbart när man tittar på vilken match som helst egentligen att ”energierna” väger fram och tillbaka både mellan individer och mellan lagen som möts och vilka möjligheter man har både som individ och lag att påverka dessa.

Jösses vilket flum flum funderar ni nu, snart börjar han prata om Yin och Yang, hur man skall möblera omklädningsrummet enligt Tsen-buddhismen och att alla borde meditera både innan och efter träning och match för att vara i harmoni med världsalltet. Nej då, enklare än så. Men här är inte den man tillbedjer någon gud eller religion utan snarare ens egna och lagkamraternas tankar.

Ni som tittar på NHL Hockey brukar höra både svenska och engelsktalande kommentatorer prata om ”momentum”, i rak översättning betyder det fart, impuls eller drivkraft och det är det jag pratar om. Själv tycker jag bäst om ordet drivkraft eller energi som beskrivning men det säger ju inte allt, lagets och individens mentala och fysiska status nu och inställning till uppgiften som ligger framför dem skulle man också kunna säga.

Vad händer i IFK-laget som precis gjort 1-0 i första halvlekens sista minut, efter ett självmål av favorittyngda HIF som trots total dominans i spelet under hela första halvlek fått se bollen rulla in i eget mål. Vad händer i huvet på den HIF:are som gjorde självmålet, vad tänker hans lagkamrater. Hur skall de ta sig an andra halvlek, ska de fortsätta göra det som gjorde att de faktiskt förde spelet i första eller behöver de göra nå´t annat för att komma ikapp och bryta isen?

I omklädningsrummet är vissa bara tysta, andra frustrerade, några ändå positiva och försöker intala gruppen att det går att vända, det här är inget, vi kör bara på. Men hur kommer de ta sig an andra halvlek? Går några i bräschen för en fortsatt attack och de andra hänger på eller hänger några inklusive lagets stora stjärna med huvet och tycker att livet är orättvist.

Halvlek två börjar, nu skall ”momentum” väga över åt något håll. HIF är det bättre laget och fortsätter föra spelet men utan att få utdelning, IFK är stärkta av sin ledning men vet att de måste vara försiktiga och noggranna i sin defensiv, de spelar enkelt efter sina resurser, de har inordnat sig i rollen av underdogs men gör det bra.

Frustrationen över missade passningar och målchanser är tydlig hos spelarna i HIF, tränaren har gått från att ropa saker som ”tålamod”, ”bra försök, bara fortsätt” till att högljutt skrika ut sin ilska över ännu ett inlägg som hamnat bakom förlängda mållinjen. Klockan går, IFK kämpar för att freda sitt mål till vilket pris som helst, HIF´s spel är aggressivt men krampaktigt, nu är det inte långt kvar.

HIF´s drivkraft och energi behöver syrgas, för att inte säga respirator. Känslorna sitter utanpå tröjorna, hårda ord både till domare, medspelare och motståndare.

Då kommer det förlösande målet, ur ingenting lyckas högerbacken komma loss på kanten, driver in mot mitten, på vinst och förlust skickar han iväg en riktig kanon som letar sig in i nätmaskorna bakom en förtvivlad IFK-målvakt. Högerbacken är en osannolik hjälte, han har ju inte gjort mål på hela året, nu springer han in i målet och hämtar bollen för att snabbt komma igång med spelet igen och jaga en seger. Kanske var han en av dem som hela tiden trodde på vändning och vägrade se sig själv besegrad, eller så var det bara tur.

När spelet går igång igen är HIF som hungriga vargar, de vädrar vinst och släpper på alla krampaktiga spärrar, snacket spelarna emellan är nu positivt, tränaren har fått frisk luft i lungorna istället för smogen han verkade andas förut. Alla tror, alla har drivkraft, fart, impulserna är starka och energin påtaglig. De hade från början sett sig själva som bättre än IFK, nu känner de det ända ner i tårna.

IFK å andra sidan hade gått in med förutsättningen att de var sämre än sina motståndare, ”ett mål till skänks var just vad det var, vi är inte så bra att vi slår HIF borta, de har ju pressat på hela matchen”. ”Skulle vi förlora så är det ju inget konstigt, de leder ju serien”. Ingen i IFK tänker eller tror att de fortfarande kan vinna matchen.

Redan någon minut efter kvitteringen är det dags igen, HIF´s notoriske målskytt har krupit upp ur gropen han verkar ha stått i under hela matchen, nu visar han sin styrka och sliter sig loss i straffområdet, 2-1! IFK är ett slaget lag, ingen tror, ingen tar ansvar, kampviljan har runnit av dem och ytterligare två strutar rasslar i nätet innan domaren blåser av matchen och jublande HIF:are samlas i en ring för att sjunga segersång.

Hoppas jag fick in er i rätt känsla för betänka de otroligt många mentala processer som pågår i respektive lag och spelare när ovanstående scenario utspelas. Här finns mängder med detaljer att grotta in sig i, men ni har väl inte tänkt att bli sittande på HIK´s hemsida hela natten så jag tar bara en kort slutkläm:

Den mentala matchen i matchen är lika om inte mer viktig att vinna än den spelmässiga många gånger och i den är det sällan oavgjort, den pendlar många fler gånger än resultatet(om det inte är basket då). Antalet saker som kan påverka denna mentala match för både individen och laget är oändliga, nästintill.

Jag tror dock benhårt på att ett lag med individer som är medvetna om detta och hela tiden har en positiv attityd till sig själva, sina medspelare, uppgiften och bara har fokus på saker som går att påverka ligger bättre till för vinst varje gång. I en enstaka match kan saker hända av en ren slump men över tid syns i regel om ett lag har makten över sin egen drivkraft/energi.

Här finns det oceaner av insikt och fördelar gentemot motståndaren att skaffa sig, saker att tänka(positiva tankar), saker att säga(som ger energi), saker att ge(till sina medspelare), saker att få(stärkande förtroende och peppning av sina medspelare/tränare).

Tänk ett lag där alla har sin energi riktad åt samma håll och med gemensam kraft och obändig vilja ser till att både var och en för sig och alla tillsammans håller sig uppe på den ”rätta vägen” hela matchen. Då kan Nordkorea slå Brasilien, då förlorar man inte mot Portugal med 7-0.

P.S Lagen i eller själva berättelsen har ingen förankring i verkligheten, eller så har de det. Ni som följer HIK´s herrlag har två nyliga exempel på detta, det ena är mot Gransholm där vi bara får ett kryss, förlorar andra halvlek med 0-1 mycket pga negativ energi och fel fokus. Mot Bor i lördags såg vi det omvända, inte ens en motståndarkvittering via självmål trots stort spelövertag kunde stjälpa oss, vi gick upp och satte både 2-1 och 3-1 istället, starkt. D.S

TJ

Det är något med säsongen 2010 som gör den extra speciell, i backspegeln har vi en vinter där till och med Johan Claesson hade is i skäggväxten fast han inte har nå´n. Träningar och träningsmatcher fick ställas in och bestämde man sig för att springa istället då var det alltid någon som halkade och fick sy på knäskålen eller nå´t.

Allsvenskan bestämde sig dessutom för att starta extra tidigt detta fantastiska väderår, det var tydligen nåt med Fotbolls-VM eller vad de kallade det för. Inte för att vi i Sverige behöver bry oss men för att IFK Göteborg skall slippa ha reservmålvakt i någon match eller två så har vi uppehåll i två sommarmånader. Då får fotbollsintresserade gå och titta på Superettan istället, det kallar jag publikfrieri!

Nu har allsvenska klubbarna krismöten pga vikande publiktillströmning! Vad ska vi gööööra, frågar dem sig…..Vad sägs om att spela när planer är fina, vädret bättre, folk är lediga och kan gå från Tylösands strand till ”Örjans” eller fylla på Fredriksskans med lite semesterfirare från Öland istället för att folk ska behöva ta lovika-vantar och bandyportfölj för att kolla på grå underhållning på brunt underlag. Nähä inte det, då vet inte jag heller vad ni ska göra.

Nu får även elitklubbarna ekonomiskt stöd om de tar beslutet att byta ut sitt naturgräs till konstgräs på sina arenor för att höja spel- och plankvalitén. Det låter ju kanon och rimmar ju jättebra med Sveriges ambitioner att bli bättre internationellt på klubbnivå. Jag hör Lagrells underhållande röst och dialekt i huvet när jag tänker på diskussionerna vid fotbollssveriges mäktigaste runda(?)bord ”Vi blir ena riktiga fenor på konstgrässpel så har vi chans att kvala in till Champions League!”

Inte det minsta ont om Lagrell som för övrigt beklagat att man tog beslutet om långt sommaruppehåll men problemet med konstgräsfrågan är väl att Inter, Bayern München, Barcelona och Chelsea inte riktigt tänker likadant och att spelet på konstgräs inte alls är detsamma som spel på naturgräs, det hävdar jag bestämt. Frågan är ju om vi på sikt gör oss själva en tjänst genom att spela på ett helt annat underlag än övriga fotbollsvärlden även om Ullevi´s nuvarande matta inte heller kan jämföras med Camp Nou´s.

I vår ankdamm i div 4 Elit har vi naturligtvis också fått oss en släng av vädersleven, trots heroiska insatser med utläggning av fiberduk, extrainsatser med ringvältar på matchdagar och ideella planskötare som med svetten lackandes i pannan häver ut sand för att stoppa vattenblödningarna så får vi klafsa runt i lervälling på det vi normalt sett kallar ”A-plan”. I dagsläget känns väl några utav bokstäverna i slutet på alfabetet mer passande som beskrivning av just den spelytan.

Först kom ju inget regn under hela april, sedan syndafloden under några dagar i förra veckan, tack för kaffet. Nu måste planen vila och vi får springa runt i parker, buskar och spår tills solen kysst vår kära rektangel ett par gånger.

Glädjande nog har ju dock poängskörden för vårt lag spirat i takt med regnandet vilket känns rättvist. Vi har presterat en väldigt bra fotboll i de allra flesta matcherna hittills i serien men vi har ju inte fått med oss poängen vi tyckt oss vara värda i de tre första. Nu är vi dock på gång även där och ser fram emot helgens derbydrabbning med Aneby härnäst.

Det snackas ju mer om vår serie i år mycket tack vare att vi har fler lokala lag ibland våra motståndare, det är kul. Envisa ;-)bloggare har ju allt sedan nyår velat skriva upp oss till seriefavoriter och de har ju nu också, föga förvånande, börjat slå på varningstrumman för vår rödvita armés senaste viktorior skanderandes ”akta er för Hovslätt, nu är de igång”.

Vi tar både detta och våra senaste framgångar med ro eftersom vi känner till att en lång serie har alla tänkbara och otänkbara vändningar under resans gång och vår serie ser ännu jämnare ut i år än förra året. Jag själv har en förhoppning om att vi gör en stabilare insats över året än vi gjorde ifjol när vi i en svit på sex höstmatcher bara inkasserade tre poäng.

Vår målsättning är fortfarande att tillhöra de översta lagen men det finns inget självändamål i att vara där hela tiden, det räcker med att vara där när sista matchen är spelad. Vi andas dock morgonluft i geggan och med en väldigt bra konkurrenssituation och blicken fäst vid närmsta uppgiften ser vi framtiden an med tillförsikt. Och visst ler´an mot HIK.

/TJ

I lördags förmiddag (23/4) hade vi träning kl 10 på ett soldränkt Hovet. Lite morgondagg, skogen kastar lite skuggor över delar av planen, bollarna ligger nytvättade (Johan Claesson) och väntar på att bli sparkade på, det luktar vår, gräs och fotbollssäsong. Det är tyst och lugnt.

Uppe i motionsspåret passerar hundägare, stavgångare, flanörer, ”power-walkare” och löpare i en lagom strid ström och på B-planen börjar ledare och ungdomsstyrelse samlas för den utropade krattningen som skall ge lite fart åt växtligheten och färdigställa övriga planer för det nya spelåret.

Mina söner (i HIK-mundering förstås) är först ut och börjar med några hårda stramare pröva nätrasslet och hårdheten i bollarna, - De är bra pappa de här bollarna men min är lika hård utbrister Theo, nöjd över att ha fått sin ihopskrumpna boll från förra säsongen nypumpad i bollförrådet efter att han satt dit den första baljan för dagen.

A-lagskillarna verkar också gilla den fina morgonstunden och är ute tidigare än vanligt, naturligtvis får vi vänta på Robert U och Dani som vanligt men ändå. Från våra två kvadrater, där två man i mitten försöker komma åt bollen , hörs skratt, jubel och ett och annat NEJ. Lugnet runt omkring är i övrigt intakt och jag kommer på mig själv med att nynna Lundells ”Det är gott att leva” inombords. Ni som inte var med på eller kring Hovet denna morgon hoppas jag verkligen tog vara på denna stund på något annat bra vis(vad nu det skulle vara). Ett ”Halleluja-moment”.

Det var bara en sak som fattades, Johan Claesson. – Kick-off med ”Bilbingo-gänget”igår, sa han när han släntrade in efter en timme. Johan hade uppgett att han skulle vara i Ullared, så lite förvånad blev man att han dök upp. Men det var nog tur att han inte körde bil den dagen, det syntes.

Sedan svävade mina tankar iväg på ämnet ”Kick-off med Bilbingo-gänget”, vad gör man då? Lägger in dubbla 6-pack folköl i bilen, åker och ställer sig med pärlan på Jordbrovallens grus, vevar(?)ner rutan så man kan snacka med de andra och tutar för varje klunk, eller? För det var väl inte så att de tjuvspelade en runda för att kolla att nummer-tunan fungerade och tog en klunk för varje gång den gjorde det?

Dagen efter så undrar man, jag hörde nämligen talas om den här tillställningen redan innan när jag strax innan 10 knackade på vår kassör för att låna en nyckel och han öppnade i kalsonger, hänvisandes till samma kick-off, han blev väldigt orolig när han hörde att herr Claesson uppgivit att skulle köra till Ullared idag. Jag vill inte fråga om eller veta vad de gjorde den där kvällen, bilderna för mitt inre är roliga nog och även om verkligheten skulle varit ännu roligare så vill jag inte tappa synen av herrarnas bilar på Jordbrons grus i vårnatten….Nu har de ställt upp ett cirkustält där och folk strömmar dit med betalda biljetter men frågan är om inte ovan nämnda tillställning också hade varit värt en entrepeng.

Seriespelet har ju kommit igång och det är ju vansinnigt kul för oss alla som älskar det gröna fältets schack. Efter två omgångar står vi med två oavgjorda och blandade känslor inför detta faktum.

Premiärmatchen mot Tranås är ju rakt igenom ett mycket bra insats av oss, det är ju bara det förbenade målet som skall till för att man skall vara nöjd, för nöjda med resultatet var vi inte efter 15 hörnor, 1 straff, 4-5 frilägen och tre stolpträffar. Vårt djupledsspel firade stora triumfer efter att vi gång på gång stulit bollen när TFF var på väg framåt.

Vår andra match igår mot Vetlanda FF (nya från div III) måste varit väldigt underhållande för publiken, från sidlinjen var det tvära kast mellan hopp och förtvivlan matchen igenom. Ett smått otroligt scenario när man sammanfattar, vi får utvisning efter 10min, hamnar i underläge efter 15 yra minuter där vi varit virriga i vårt försvarsarbete, tar bestämt över ordentligt resterande del av halvleken och kvitterar fantastiskt snyggt och välförtjänt efter 34minuter.

I halvlek pratade vi om att vi hade en bra chans att vinna och bestämde oss för att det skulle vara målet. Faktum är att när man betraktar matchens gång så gick det knappt att urskilja att vi var en man mindre. Vi anfaller varierat, ibland snabbt med omställningar men även med bollinnehav och tryck.

I efterhand kan man tycka att det är en olycklig kvart från 61:a till 76:e som gör att vi inte har med oss tre poäng hem till Hovslätt, det är då vi släpper in 2-2 och 2-3. I den här perioden vinner vi inte lika mycket boll på mitten som i övriga matchen och skapar själva de två fasta situationerna som resulterar i deras mål, hamnar långt ner i banan och lite allmän oreda råder när Vetlanda konsekvent skickar långa bollar upp mot sin store forward Jerker Einarsson.

Men man kan lika gärna vända på resonemanget och säga att i den första och sista kvarten i andra har vi smått otroliga måltillfällen som med största sannolikhet hade stängt matchen om det kommit 3-1 eller vunnit den tillbaka om vår slutforcering med två kanonlägen vid ställningen 2-3 respektive 3-3 hade resulterat. För egentligen är det ju inte konstigt att man får en ”dipp” när vi får slita hårt för att kompensera för att vara en man mindre.

Blandade känslor är eftersmaken. Vi gör en kanoninsats med hänsyn tagen till att spela med en man mindre i stort sett hela matchen. Vi reser oss och visar vinnarattityd genom att vända både 0-1 och 2-3. Vi skapar flest chanser, för spelet större delen av matchen och spelar finurligt, smart och kraftfullt i en härlig blandning.

Vi får dock konstatera att kombinationen av att inte ta tillvara de lägen vi skapar samtidigt som vi själva ställer till det för oss bakåt var en ingrediens för mycket den här gången. Jag tror dock ingen som sett oss dessa två matcher kan säga annat än att VI ÄR BRA. Nu ska vi se till att det syns i tabellen också./TJ

[ 100323 - tisdag ]     Jag ser gräs, det finns hopp!
 

Även om det bara är min egen trädgårdstäppa jag pratar om och att jag hackat mig igenom en decimetertjock is för att se det som skall bli grönt gräs så vaddå? Gräs är det i alla fall, det finns hopp!

Ungefär samma känsla har jag från helgens internmatch och den senaste tidens fortsatta förberedelser för säsongen, det finns hopp(inte för att jag tidigare varit skeptisk till detta, men ändå)! I lördags hade vi vår internmatch där vi ”luftade” spelare från vårt Juniorlag och samarbetsföreningen Barnarps IF.

Jättekul att se att vi i båda dessa läger har killar som vill och kan prestera på den nivå som krävs för att spela i Elitfyran. Vi har en talangfull grupp spelare i vårt juniorlag och förhoppningsvis är detta säsongen där vi skall få se fler från det gänget ta både inledande och bestående steg på vägen mot att fylla på vår A-trupp med egenfostrade spelare. Att gå från gräsfrö till fullvuxet strå kan gå fort om man verkligen vill och jag hoppas att flera ser den möjligheten i år.

Förra årets uppflyttning av Robert Ungurjanovic och Elias Isaksson har fallit väldigt väl ut, Elias går vi ju och väntar på att kunna använda eftersom han fortfarande håller i innebandyklubban men Robert har visat under vintern att han på allvar är med i snacket om en startplats i år. Hoppas att detta kan sporra övriga juniorkillar. 

Förra året var ju det första i samarbetet med Barnarps IF och den gångna säsongen handlade ju mest om att HIK skickade spelare till Barnarp för att de som behövde skulle få matchtid. I år kanske vi kan ”öppna upp för trafik” åt andra hållet dvs att vi kan få någon i deras gäng att anta utmaningen det skulle innebära för dem att deltaga i vår verksamhet. Talang finns det hos flera, låt oss hoppas att även viljan finns. De som var med i internmatchen gjorde definitivt inte bort sig, hoppas det sporrar både de som var med och de som inte var det den här gången.

Nu går vi in i en intensiv matchperiod där vi samtidigt lättar på den tyngre träningen och förhoppningsvis blir lite lättare i steget. Här kommer bataljer på löpande band i de kommande två veckorna. Vi börjar onsdag 24:e med att ta oss an Tenhult (div 2), redan på lördag är det dags igen då Ulricehamn (div 3) kommer på besök, onsdag nästa vecka möter vi Skillingaryd (div 4) och på annandag påsk Gällstad (div 4).

Efter det radbandet med matcher återstår bara ett träningsläger med ”genrep” mot Moheda innan det är dags för seriepremiär. Vi kommer att lyfta in minst två juniorkillar i truppen denna intensiva matchperiod, Filip Ljungqvist och David Josefsson är det som efter goda insatser gångna helgen får chans att bekanta sig med gruppen lite närmare.

Skadeläget för närvarande; Dani Babil (knä), Joel Storck (knä), Björn Isaksson (knä). Johan Manfredsson, Oskar Alavik är bortresta, David Sollenby börjar nu träna efter att ha tagit bort gipset från handen, Anders Karlsson är tillbaka från resa, Viktor Andersson har precis kört igång efter fotskadan. Lite längre fram hoppas vi fortfarande att få se Simon Claesson och Oskar Wulf tillbaka i träning men då är nog både Hovet och min trädgårdstäppa grön och fin.

/TJ

 [ 100304 - torsdag ]   O en slank han hit…..

Uttrycket känns aktuellt sett till både träningsförhållanden (hala planer, snöiga trottoarer, tak på sporthallar som riskerar att rasa in mm) och de inledande månadernas ibland väl ”smala” träningstrupp vi sett och jobbat med. Att vara fotbollsspelare i detta kylslagna land i år har inte varit lätt och med risk för att låta självömkande, inte har det varit lättare att vara tränare.

De svåra förutsättningarna till trots så måste jag säga att grabbarna hanterar det hela bra, den enda gången det varit gny var när vi tvingades ställa in en träning, det gillades inte och förhoppningsvis skall vi slippa göra det igen. Gruppen är mycket motiverad och därför kul att jobba med.

Under de två första månaderna på nya året har väl närvaron varit lite sådär pga olika orsaker, därför kändes vårt extra upptaktsmöte den 24/2 som en viktig hörnsten för det fortsatta arbetet med förberedelser inför säsongen. Lite skador finns i truppen i talande stund, en del med mer eller mindre klara rehabtider och andra med lite mer osäkra sådana.

Simon Claesson kämpar med sin ryggskada och Oscar Wulff med sin återhämtning efter den oerhört påfrestande sjukdom han varit igenom. Förhoppningsvis ser vi dem båda hos oss framåt sommaren. Ett par andra dras också med skador som för närvarande håller dem borta från den kollektiva träningen.

Viktor Andersson har problem med en fot sedan en längre tid, Dani Babil med ett knä, David Sollenby med gips kring handen ytterligare några veckor, Björn Isaksson har problem med ett knä. Elias Isaksson har hittills bara spelat innebandy och Andreas Helmersson har precis börjat träna efter rehabilitering av sina lårs baksidor. Träningstruppen har alltså som ni nu förstår inte varit gigantisk men med några av dessa tillbaka igen känns det bättre.

Några nya ansikten har vi också fått in i gänget, Simon Gustavsson (Habo), Kalle Svensson (Hallby), Joel Storck (Skillingaryd) är alla klara för spel hos oss i år. Vi har även flyttat upp Philip Fredriksson (målvakt) ifrån juniorlaget till A-lagstruppen. Ytterligare två spelare tränar med oss, här återstår att komma överens med respektive föreningar innan vi kan räkna in dem helt bland de våra. Det är Johan Manfredsson (Skillingaryd) och Adad Daood   (Öxnehaga).

Kända ansikten som lämnat oss sedan förra året, även om de inte var med hela säsongen är Jonathan Isaksson (flyttat), Jim Gunnarsson (flyttat). Tråkigt nog kommer även Emil Einarsson att lämna oss för att flytta till Norge, han kommer således inte heller vara tillgänglig under säsongen.

Träningsmatcherna har ju kört igång nu, det piggar upp, efter en inledande förlust mot blivande seriekollegan Gnosjö(2-3) tar vi nu i helgen oss an Hagapojkarna. Det är ju alltid kul att få bra resultat med sig från träningsmatcherna, naturligtvis, men hur många gånger har man inte varit med om att lag som vunnit allt på försäsongen fått stora problem i serien och vice versa så för stora slutsatser bör man inte dra varken av det första matchresultatet för året eller de närmast kommande.

Vi jobbar just nu med ett alternativ till vårt tidigare spelsätt och får därför säkert betala en del ”lärpengar” i kommande matcher på väg mot att få det att fungera. Tanken med detta är att bredda vårt register för att om möjligt få ut ännu mer av de spelartyper vi har i årets trupp.

Träningen i den här perioden är av jobbigare slag och vi kämpar hårt med den fysiska biten för att komma väl förberedda. Framåt slutet på mars lättar den dock något och vi ser förhoppningsvis lite lättare ut i steget (kanske även spelande tränaren?). Humöret är på topp vilket är den enskilt viktigaste byggstenen när det gäller att skapa en högpresterande grupp och ledartrojkan ser framtiden an med tillförsikt och nyfikenhet. Risken att slinka ner i diket (apropå överskriften) är liten med det här gänget.

Vid pennan/TJ